| Undercover agent - 0023 (svenska) |

~ Kapitel 13 ~

Panikslaget tar jag mig med snabba steg ner för trapporna ut till framsidan av byggnaden. Aaron är borta. Jag ser mig omkring och ser en siluett springa till höger. Jag tittar noggrannare och ser precis vem det är. Aaron. Han vänder sig om och verkar bli överraskad att se mig komma mot honom. Jag springer så vinden träffar mitt ansikte med hårda slag. Det börjar svida i ögonen, men jag får inte stanna. Jag behöver videon, kortet, eller vad han nu gjorde med sin mobil riktad mot mitt rum.. Så jag kisar med ögonen och vätska börjar ta sig ur mina ögon. Jag torkar snabbt bort det med ena handen samtidigt som jag fortfarande springer mot Aaron. Nu är jag hur nära som helst. Bara några meter skiljer oss åt. Så jag passar på och tar i med all kraft jag har, och till slut springer jag bredvid honom som skriker av rädsla när han ser mig. Sen saktar han ner farten och stannar. Jag gör detsamma och andas tungt. Han följer mitt exempel.

"Vad tror du att du håller på med?" Skriker jag mellan andningen.
"Gissa." Mumlar han tillbaka och tar sedan ett djupt andetag.
"Ja, hur ska jag veta? Jag frågar ju dig." Ryter jag med en ton i rösten som får mig att vilja skrika ännu mer. "Filmade dig." Svarar Aaron.
"Idiot." Mumlar jag.
"Vad kallade du mig?" Säger han, nu med en mycket argare röst.
"Idiot." Svarar jag självsäkert, men sväljer ändå efteråt.

Han verkar en aning klen, så jag litar på mig själv den här gången att jag kan klå honom bättre än vad han kan.
Jag kan se ilskan börja bubbla inom honom och till slut har han hoppat på mig och vi båda ligger på marken. Jag under honom. Men som jag sa. Han är en aning klen, och innan någon hinner veta ordet av det har jag tagit mig loss ur hans grepp och nu är det han som ligger hjälplöst under mig.

"Gör aldrig om såna här misstag igen." Säger jag skarpt och borrar mig in i hans ögon.

Han ser rädd ut och jag vill inte ha mer bråk så jag ber lite snällare den här gången om hans mobil och han ger den till mig på direkten. Jag tar emot den men släpper fortfarande inte blicken från honom. Jag trycker på hemknappen, drar mitt finger över skärmen men måste ha kod för att komma in.

"Koden." Säger jag

Aaron sväljer hårt. Hans ögon börjar vattna sig, men han håller tillbaka tårarna som är påväg att komma. Är det här något trick? För jag går inte på det isånafall.

"2015." Säger han med gråten i halsen.

Han säger inte siffrorna separat, utan som ett tal, eller det jag tror, ett årtal. Men vad kan vara så speciellt med 2015 för honom? Jag tänker inte så mycket mer på det utan knappar in siffrorna och loggas in. Det första jag ser är hans bilder och videor. Han har väl redan varit inne på dom.
Där. Jag ser filmen på mig, raderar den, raderar den på "senast raderade" också, och försäkrar mig att det är borta för gått genom att gå in på alla olika appar han har där den skulle kunna finnas. Inget spår hittas av att det finns kvar på mobilen. Bra.
Det är inte värsta grejen att han filmade mig när jag dansade, men vem vet vad han skulle kunna göra med videon. Jag känner ju inte honom.
Jag låser mobilen och ger tillbaka den till honom. Han tittar på mig, och jag tittar på honom. Han bär oro i sin blick och jag undrar varför. En tår börjar rinna ner för hans kind. Han torkar kvickt bort den och jag rynkar lite på ögonbrynen. Varför? Varför är han så ledsen? Innan jag vet ordet av det är jag i hans armar. Jag blir överraskad, men det verkar som han behöver tröst så jag sluter mina armar om honom. Här sitter vi. Mitt på en bilväg och kramas. Jag försöker blunda och ta in allt som hänt, men just nu är jag inte så emotionell, utan gör detta mest för hans skull. Det låter så smörigt när jag säger det, men det är så. Han börjar lossa på greppet han har om mig och jag gör detsamma. Nu sitter jag bara på honom, inte i en kram. Det börjar kännas en aning awkward så jag ställer mig upp och sträcker sedan ut mina händer för att hjälpa honom upp från marken. Jag tror jag förstår lite varför han är som han är. Han är helt enkelt yngre än mig, och har väldiga humörsvängningar.

***

Ojojoj... Ett kapitel som var totalt oförberett. Sorry för det. Jag känner liksom att ingenting hängde ihop som en del, men ska försöka komma tillbaka på spåret till nästa kapitel.
Jaja, hoppas ni kanske gillade kapitlet iallafall❤ Fast det var oförberett, annorlunda och tråkigt..
Och det sista jag vill säga:
GOD JUL!