| Undercover agent - 0023 (svenska) |

~ Kapitel 5 ~

Datumet är 26/5.
Jag börjar packa mina saker för mitt uppdrag. Kläder, vapen, viktiga pappren, smink, kläder.. You name it. HH har fixat min biljett till Las Vegas, vilket var generöst av dom. Det brukar nästan aldrig hända.
Jag sitter på golvet i mitt sovrum som ser helt normalt ut. Inte den lilla minsta misstänkta pryl finns här. Det finns endast en dubbelsäng, ett nattduksbord, en garderob, och en hylla. Samt ett par bilder på mina vita väggar. Det är bilder på mig, Chris, och bilder jag själv inte har tagit.
Min lägenhet är rätt så liten. Jag har som sagt ett sovrum, ett litet kök, ett vardagsrum, ett badrum, en liten hall, och ett kontor med en bäddsoffa ifall folk skulle komma över och behöva sova här en natt eller två. Sen har jag också en balkong som jag alltid änvänder. Man får plats två att sitta på den, plus ett litet bord. Jag brukar sitta där under kvällarna när det är solnedgång. Det är som vackrast då. När himlen är alldeles rosa, gul och orange. Jag brukar också teckna. Det är jag riktigt bra på, om jag får vara ärlig.
En sak jag har märkt är att när jag sitter på balkongen brukar jag se en man i 20-30 årsåldern. Han brukar sitta på sin balkong han med. Han tittar bland annat på himlen, men också på mig. Jag har aldrig pratat med honom, men skulle vilja det eftersom han verkar så nyfiken över något. Oftast brukar jag ignorera att han tittar åt mitt håll, men ibland går det inte, även fast det är 50 meter mellan de två olika byggnaderna vi bor i, om inte mer.
Jag tror jag hört av någon att han heter Philip, men är inte helt säker.
Jag ska försöka ta reda på vem han är. Någon gång.

***

Planet hade gått på natten, och jag hade suttit bredvid en skrikande bebis, så ni kan ju föreställa er hur det gick...
Stolen var obekväm, och maten inte god alls. Vanligtvis brukar jag inte vara så kräsen av mig, men den här gången kunde jag inte stå emot.
Jag slutar tänka på det för en sekund och letar istället efter hållet jag ska för att hämta min väska.
Jag tittar på skyltar som sitter på väggar och hänger i tak.
Till slut hittar jag rätt och står framför rullbanden där väskorna kommer fraktandes på. Flera männiksor står runt om mig och väntar på sina väskor dom med.
Jag är uppmärksam på vilka väskor som kommer ut ur hålet i väggen, och jag kan säga att min inte har kommit än.
Till slut står bara jag, en barnfamilj, och en kille kvar. Allas ögon är riktade mot rullbandet förutom mina. Jag studerar personerna. En mamma och pappa med tre skrikande barn.
Jag satt bredvid ett av deras barn på flyget...
Mamman har rött och långt hår ner till midjan. Pappan har mörkbrunt hår, fast kort. Vilket jag tycker är snyggast hos killar.
Dom har tre barn med sig. En tjej i fem årsåldern, en kille i tre årsåldern, och en bebis. Kanske runt ett år gammalt. Det är lite svårt att avgöra om det är en kille eller tjej pga avståndet mellan oss, men skulle satsa mest på att det är en tjej.
Jag blickar mot bandet och ser min väska rulla på det. Den håller på att åka tillbaka in i rummet bakom väggen. Jag har missat den. Jag tänker inte mer utan springer mot min väska och nästan slänger mig över den. Jag prickar och drar av den från bandet i sista sekund innan den håller på att försvinna. När jag vänder mig om ser jag att barnfamiljen har gått. Men istället står mannen och stirrar på mig med stora ögon och ett stort leende på läpparna.

"Snygg räddning." Säger han och gestikulerar med händerna.

Samtidigt går han långsamt fram mot mig.

"Tack. Jag brukar öva hemma." Säger jag ironiskt.

Han skrattar. Han har ett väldigt manligt skratt. Såklart för han är man, men hans skratt är bara så annorlunda..
Nu står vi ansikte mot ansikte.
Han tittar in i mina ögon och jag i hans. Dom är gröna, med ett litet stänk av blå. Han luktar gott. Mansparfym och tvättmedel. Inte för starkt. Det är bra. Jag gillar inte för starka dofter.

"Philip." Säger han och sträcker fram sin hand.

Jag skakar i den och tänker på om jag ska säga mitt riktiga namn eller inte.. Jag vet att jag måste hålla identiteten låg, så jag säger inte mitt riktiga namn.

"Claire."

Han ler. Men jag ler inte tillbaka. För det är inte mitt riktiga namn.
Vet att jag är en aning petig angående detta, men jag gillar oftast inte att bli kallad något annat än Nicole, även fast Claire är ett fint namn. Det är bara inte mitt namn.. Jag harklar mig för att säga något.

"Jag måste gå." Säger jag som en ursäkt.

Jag gillar inte att få ögonkontakt alltför länge. En sak jag aldrig gillat.. Jag tar mina saker och går förbi honom på höger sida. Snabb som han verkar vara hör jag hur han också vänder sig om efter mig. Jag känner en varm hand lägga sig på min axel. Ett ryck sprider sig i kroppen och jag vänder mig tillbaka så jag ser på honom ännu en gång.

"Vill du ta en kaffe?" Frågar han.

Jag funderar över saken en stund och bestämmer mig till slut att göra det. Det är alltid bra att få så mycket information som möjligt, oavsett vem det handlar om.

"Gärna." Svarar jag ganska klumpigt.

Jag säger inte det fint alls, men jag kan skylla på huvudvärken jag har, och tröttheten. Det är ju trots allt mitt i natten. Det är då jag kommer på att det säkert inte finns några caféer öppna vid den här tiden.

"Jag ska bara ta min väska." Säger Philip.

Jag svarar inte. Bara står där bakom honom och tittar på det rullande bandet.
Den borde komma när som helst. Där.
Hur jag vet att det var hans är för att vi är dom sista här. Inte en kotte syns till. Inte en enda människa i hela den långa korridoren. Jaja, då är det lugnt och tyst iallafall.

"Känn dig inte pressad eller så, men varför kom du hit till Las Vegas?" Frågar han med sin rätt så mörka röst.
"Student." Svarar jag simpelt, men ljuger.

Det är ju min uppgift..
Philip nickar och ler som han verkar göra hela tiden.

"Varför kom du hit då?" Frågar jag nyfiket.

Jag har alltid varit intresserad av människors bakgrunder.

"Man kan inte direkt säga att jag kom hit.." Säger han och ger ifrån sig ett kort skratt efteråt.

Han fortsätter.

"Jag bor här." Säger han. "Jag har bara varit på en kort resa."

Jag nickar och ler snett.
Sen smälter jag all information jag nyss fått veta.

"Förresten..." Börjar jag. "Jag tror det inte finns så många caféer öppna vid den här tiden, eller har jag fel?"
"Kom med här." Är det enda han säger.

Jag gör som han säger och följer efter honom som nu går framför mig med snabba steg.
Alla har ju någon gång lärt sig att aldrig följa med en främling, men jag är vuxen och framför allt agent. Så jag tar alla chanser jag får för att få reda på information. Spelar ingen roll vem det är. För just nu har jag hur lång tid på mig som helst, och vill veta vem denna främmande man är.

| ~ | ~ | ~ |

Hoppas att ni gillade kapitlet, isånnafall kan ni väl trycka på stjärnan?
Jaja... Tack för att just du läste, och kom ihåg att le lite extra idag❤