| Undercover agent - 0023 (svenska) |

~ Kapitel 17 ~

Jag blir alldeles stel i kroppen, men vet att jag inte kan bete mig såhär. Jag kan inte bara stå still och hoppas på att min dator kommer flygandes när som helst, utan jag måste göra mitt bästa för att få reda på vart den tog vägen. Jag tar mig med skakiga ben ut ur mitt rum och vidare ut ur lägenheten. Jag ser mig omkring men är säker på att varken någon eller något inte finns på våningen jag befinner mig på just nu, pga att den är så liten, och ingen skulle kunna gömma sig någonstans. I princip är våningen tom, förutom dörrarna. Ett ljud hörs från våningen under. Genast tar jag mig ner med hjälp av trapporna, och ser mig omkring där också. Ingen syns till, men jag är nästan helt säker på att jag såg en glimt i ena ögat av en dörr som stängdes. Nästan helt säker. Den mörkbruna, eller ja.. Alla dörrar är mörkbruna, men den dörren till höger är jag helt säker på att jag såg stängas. Jag smyger dit och lyfter upp ena handen för att knacka. Ska jag eller ska jag inte? Det är frågan. Äh, vad kan det skada att knacka på en dörr? Jag väljer att göra det och min tanke kopplas för första gången på de senaste fem minuterna till min arm som gör rörelsen. En. Två. Tre knackningar ljuder genom hela trapphuset. Jag gör inga speciella rörelser förutom att placera min hand vid sidan av min kropp igen. Ett litet gnisslande hörs och jag fortsätter spänna fast blicken ännu hårdare på den nu öppnade dörren framför mig. En vuxen kvinna, med långt, brunt hår uppsatt i en hög hästsvans står framför mig med en aning bitterhet i ansiktet.

"Vem är du och vad vill du? Fräser hon åt mig.

Jag svarar inte ännu utan blir fascinerad av hennes halsband som räcker ända ner till hennes navel, vilket jag ser på grund av den leopardmönstrade magtröjan hon bär. Halsbandet har en guldkedja, tror äkta, och på kedjan hänger en grön, ganska liten sten. Den är mörkgrön och glänsande, ungefär i storleken som ett öga. Jag börjar blinka till ett par gånger och tittar upp på den irriterade kvinnan, i ungefär fyrtioårsåldern.

"Nå, vad är ditt svar?" Frågar hon bestämt, och jag lägger märke till hennes ålderdomliga språk, vilket tyder på att hon förmodligen är över femtio men kanske bara täcker det med 10 ton smink och en fräsch look.
"Oj, ursäkta. Jag blev bara så fascinerad av ditt halsband.. Claire förresten, och jag är här för att.."

Jag funderar på vad jag ska säga och för att göra stunden lite mindre stel och misstänksam för henne så hostar jag ett par gånger emellanåt. Till slut kommer jag på en lösning.

"Jag är här för att jag vill hälsa på mina nya grannar, så får jag komma in?" Frågar jag vänligt.

Först tvekar hon men svarar sedan kort och känslolöst.

"Visst."

Hon går in och jag kommer efter. I hallen tar jag av mig skorna ljudlöst och det är som hon vet om mina rörelser eftersom hon säger åt mig att inte behöva ta av mig skorna. Jag gör som hon säger och drar på mig den jag hann ta av.

"Så varför kom det sig att du ville hälsa på mig först?" Frågar kvinnan och jag hör ännu en gång hur hes hennes röst låter.

Hon har förmodligen rökt många år i sitt liv.

"Ehm.. Jag vet inte. Jag behövde ju börja någonstans och då fick det bli här." Svarar jag.

Jag märker att hon lyssnar men hon svarar eller reagerar inte.

"Vad heter du då?" Frågar jag sen.
"Jacqueline." Svarar hon.

Jag nickar kort som svar.
Vi sitter och pratar om många saker. Först lärde vi känna varandra genom att ställa enkla och korta frågor om oss men sen fortsatte vi in på samtal om större saker som handlar om samhället bland annat. Nu tittar jag mig för första gången omkring i rummet jag sitter i som verkar vara ett vardagsrum. Väggarna är vita men täckta av tavlor och hyllor lite här och var. Framför mig sitter Jacqueline i en svart skinnsoffa och jag själv sitter i en brun fåtölj. Runt om mig finns växter och lampor placerade överallt och på golvet finns en vit matta och på den står ett rektangelformat glasbord.

"Du har en fin lägenhet." Säger jag för att avbryta den stela tystnaden.
"Du har ju inte sett hela ännu." Svarar hon ännu en gång en aning bittert.

Jag försökte ju bara vara snäll, tänker jag.

"Jag kan visa dig resten om du vill." Säger hon sen och reser sig upp.

Jag gör samma sak och följer efter henne vart hon än går. Först för hon mig till hennes kök. Det ser fräscht ut och har verkligen inte samma inredning som i vardagsrummet. Sen öppnar hon en dörr som leder till en toalett. Samma där. Det ser fräscht och nytt ut, till skillnad från vardagsrummet. Sen går vi till en "gång" där det finns dörrar till både vänster och höger. Samma sak som i min och Maddies lägenhet. Hon öppnar och visar mig alla rum förutom ett.

"Och vad är det här?" Frågar jag nyfiket.
"Privat." Nästan fräser hon åt mig.

Jag blir förvånad av hennes sätt att säga det på. Innan när vi satt ner och pratade var hon lugn men så fort jag ställer en fråga om ett rum ändrades direkt hennes beteende. Hon är mystisk i mina ögon och jag vill inget mer än veta vad som finns bakom den där dörren.

"Jag tror jag ska gå vidare till nästa granne nu." Säger jag efter att hon visat mig runt i hela lägenheten, förutom det hemliga rummet förstås. "Det var trevligt att träffas."
"Mm det var det." Svarar hon med sin hesa röst.

Konstigt nog kände jag ingen lukt av rök, hon kanske inte röker inomhus eller bara inte alls.

"Hejdå." Säger jag och ser att hon redan har gått till vardagsrummet.

Precis innan jag går ut slänger jag en blick åt ett skåp hängandes på hennes vägg i hallen. Förmodligen ett nyckelskåp. Dit måste jag komma först av allt för att sen kunna veta vad som finns bakom dörren.