| Undercover agent - 0023 (svenska) |

~ Kapitel 14 ~

Han tar direkt tag i mina utsträckta händer och jag hjälper honom upp från marken.

"Om jag får fråga.." Börjar jag försiktigt. "Vad hände precis?"

Ännu en tår faller ner för Aarons kind. Lika kvickt som tidigare torkar han bort den.

"Ehm.. Jag. De. Jag..."

Till slut säger han inget mer utan harklar sig istället och blir sen helt tyst. Jag ser att han har svårt i att prata om ämnet, så jag avstår att hoppa på honom för mycket.

"De är lugnt. Du behöver inte förklara." Säger jag med lung i rösten.

Han slappnar av genom att sänka sina höjda axlar och blundar. Sen tar han ett par djupa andetag och försöker lugna ner sig själv. Nu tittar jag på honom med en seriös blick.

"Snälla du, gör inte om det, för att..."

Längre än så kommer jag inte.

"Äh, gör bara inte om det." Säger jag skarpt.

Han nickar lite, men ser ändå mystisk ut. Jag känner på mig att det kommer hända igen, men jag får väl bara hoppas att det inte gör det.
Inget jag kan göra något åt. Han får välja själv vad han gör med sitt liv.
Jag tittar in i hans ögon. Dom går inte att stå emot. Dom är för vackra.
Ett försök gör jag i att vända på klacken och det gick som jag planerat. Så nu tar jag mig hem igen. Han verkar inte följa efter. Jag hör varken några fotsteg komma närmare, eller ser någon skugga visa sig på marken. Så jag fortsätter i riktningen jag går i.

***

Jag är tillbaka i byggnaden och hör en dörr smällas igen. Hårt. Det låter som ljudet kommer från vår våning, så jag skyndar mig upp för trapporna och ser en man stå framför den andra dörren på "min och Maddies" våning. (Aka, dörren mitt emot våran). Han har brunt hår, som fångar min uppmärksamhet först av allt, på grund av att han har sitt hår i ett grepp med sina händer. Han ser ut att vara väldigt frustrerad. En enkel t-shirt klär hans överkropp, matchande med ett par svarta, lite pösiga jeans. Till skor bär han svarta converse. Allt han har på sig klär honom bra. Han tittar in i väggen, eller iallafall inte på mig. Jag gör ett försök i att gå närmare, eftersom jag bara stått i trappan och stirrat på den frustrerade killen framför mig. Efersom jag inte har några skor på mig verkar han inte ha hört att jag är här, men av min förvåning säger han plötsligt något jag inte var beredd på.

"Snälla kan du gå."

Det är det ända han säger. Och inte med en snäll röst heller, motsatsen skulle jag säga. Han låter arg. Eller mer ilsken.
Jag gör som han säger och tar mig till min lägenhets ytterdörr för att öppna den. Jag känner att han tittar på mig bakifrån och försöker därför skynda mig lite. Fotsteg hörs dunkandes mot golvet som tar sig närmare mitt håll. Jag slutar skynda och låter nyckeln sitta kvar i låset medans min hand glider ner från den och hamnar vid sidan om mitt lår istället. Sen stirrar jag in i dörren framför mig, men vrider långsamt på huvudet mot honom, och kroppen därefter. Precis där. Precis framför mig står han, bara några centimeter skiljer det mellan oss. Hans bruna ögon tittar oroligt på mig. Vad vill han egentligen? Jag kan känna små puffar träffa mitt ansikte i en oregelbunden takt. Så nära står vi. En dörr smälls upp, och både jag och den främmande killen framför mig rycker till. Dörren som öppnas tillhör den andra lägenheten på denna våning. En blond tjej står i öppningen. Hon har blodsprängda ögon och rufsigt hår. Det tar min uppmärksamhet från början. Sen för jag blicken på hennes kropp istället. Hon bär kläder som är likt en pyjamas. Ljusrosa shorts, samt ett linne. Båda verkar vara gjorda av silke. Killen som nyss stog framför mig står nu bredvid mig. Hans bröstkorg åker upp och ner av orolighet, och stress, medans tjejen stirrar på honom och ser ilsken ut.

"Vad är ditt problem?!" Vrålar hon.
"Mitt problem? Det var du som var otrogen och ljög för mig!" Vrålar han tillbaka.
"Otrogen? Du fäller bara lögner, efter lögner!" Skriker hon kaxigt.
"Men vadå? Om du ligger med en annan kille än mig, och berättar aldrig varför, vad kallar du det då?! Och det har hänt flera gånger!" Skriker killen utmattat.
"Det var bara tre gånger, och det kommer aldrig hända igen. Du måste lita på mig, Alec." Säger tjejen med en helt annan ton i rösten.

Hon gick från att ha skrikit på hennes, förmodligen, pojkvän till att vara helt lugn och låtsas som ingenting. Min enda tanke just nu är att Alec, som han heter, aldrig ska gå tillbaka till henne. Dom fortsätter gräla och skrika på varandra medans jag försöker tänka ut hur jag ska ta mig härifrån. Jag gör en långsam och försiktig rörelse så jag nu står med mitt ansikte mot dörren till min lägenhet, men plötsligt tar någon tag i min arm och drar mig intill sig. Jag tittar upp på personen som håller mig i ett grepp jag inte vill ta mig ur, för på något konstig sätt känner jag mig trygg och bekväm.

"Laura, jag vill sluta vår relation här och nu. Och om du inte går med på det kommer jag ändå lämna dig."

Jag ser hur Laura reagerar. Hon börjar nästan gråta, men försöker ändå hålla det inom sig.

"Nej, snälla Alec. Snälla, jag behöver dig. Du får inte lämna mig alldeles själv." Säger hon och verkar sårad för att kunna få tillbaka honom.
"Nej du behöver verkligen inte mig. Mig är du inte värd. Och du har ju dina "tre" killar du kan gå till, eller har jag fel? Kanske fyra ändå. Och förresten. Jag har ändå någon annan jag kan gå till när jag har problem som detta."

Med det slutar han meningen och jag ser hur Lauras min ändras från ilsken till ledsen, och från ledsen till förvånad. Varför? Det är ju hon som varit otrogen. Från att ha tittat på Laura flyttar jag blicken åt Alecs håll. Det jag ser nu är overkligt i mina ögon. Nu förstår jag varför Laura blev så förvånad.. Efter att Alec sagt klart sin mening har han stått och pekat på mig. Han menar alltså att.. Jag... Är.. Personen han kan gå till när som helst. Va? Nej, nej, nej, nej, nej. Vi känner inte ens varandra. Jag tänker inte hjälpa en främmande kille med en sån här stor grej. Nej. Punkt slut.
Utan att jag vet ordet av det, har Alec släppt mig ur greppet, och bytt till ett annat. Nu står vi mitt emot varandra och snabbt böjer han sig fram och våra läppar möts i en kyss.

***

Hej! Förlåt för att jag inte har uppdaterat på ett tag, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva och har tappat lusten lite, men börjar få tillbaka den nu. Så hoppas ni gillade kapitlet iaf❤

-xoxo