A sixth sense

Ögonen

Det var måndag och jag var tidig till skolan. Inte så länge, men ungefär en kvart.
Jag satt i klassrummet och väntade på de andra.
Efter fem minuter öppnades dörren och Brooklyn klev in i rummet.
Hon kollade på klockan och såg ut att vara lättad att hon inte var sen.
"Hej" sa jag glatt. Hon hoppade till och tappade hennes anteckningsbok. En sida med en teckning av ett par ögon hamnade uppåt. De var klart ljusblåa och hade de såg ovanligt bekanta ut. Som om jag hade sett dem stirra på mig förut.
Hon stängde snabbt boken och höll den tätt emot sitt bröst.
"Hej..." mumlade hon tillbaka.

Jag svarade inte. Jag kunde vara tänka på de där blåa ögonen. Det var som att de fortfarande stirrade på mig. Det kändes som att, som att allt blev svart och det ända jag kunde se var ett par klarblåa ögon stirra tillbaka på mig. De var som blåa cirklar. De var mörkblåa i kanten, som det djupaste havet. Sedan blev de ljusare och ljusare ju närmare pupillen den kom. Det allra ljusaste i irisen påminde om is. Det var som att den svarta pupillen som såg ut att bära hela rymden sköt ifrån sig is. Is som fick en att stelna.
Ovanför ögonen satt ett par halvbuskiga ögonbryn. De såg bekymrade ut, stränga, arga. Men samtidigt var de lugnande, snälla och ömma.

Jag såg mig omkring. Allt var svart. Det såg ut som att jag var i ett oändligt rum och tomhet och mörker. Ensam med ögonen. Jag såg ner på mina fötter, men istället möttes jag av hennes ansikte. Brooklyn. Hon låg i en säng och stirrade upp i taket. Igenom mig. På ögonen. Hon var som förhäxad.
"Brooklyn?"
Inget svar. Hon såg fundersam ut, sedan lättsam. Som att hon inte hade några bekymmer. En tår rann långsamt ner för hennes kind. Hon var ensam. Jag var inte där. Hon kunde inte se mig. Jag fanns inte. Jag var borta. Jag var död. Jag tittade den digitala klockan bredvid hennes säng. Den hade stannat. 12 juni, 02:36.

Ett högt skrik lämnade min mun och jag vaknade upp. Alla stirrade på mig.
"Finn!? Vad håller du på med!?" väste Karina. Jag kände ett stadigt grepp om min hand, jag tittade till vänster där hon satt. Brooklyn.
"Finn? Är du okej? Du har varit helt borta de senaste trettiofem minuterna" viskade hon.
Jag såg skräckslaget på henne. Jag kände hur allas ögon stirrade på mig. Ögon.
Jag slet mig ur från hennes grepp samlade snabbt ihop mina saker och sprang ut ur klassrummet.

Hela tiden förföljdes jag. Jag förföljdes av ögonen. Ögonen som sköt is.