A sixth sense

Luffarschack

Jag vaknade tidigt nästa dag. Det regnade inte idag, men att solen lyste gjorde mig nästan ännu mer irriterad. Nu skulle alla vara extra glada och skratta för att det var fint väder och jag skulle behöva lyssna på det. Fast det kanske skulle vara bra ändå, de skulle kunna gå ut och jag skulle kunna sitta inne i tystnaden.

"God morgon, allihop!" sa Karina och log.
"Vilket fint väder vi har". Jag drog en djup suck åt detta. Jag satt inte bredvid Brooklyn idag, istället hade den eleven som kommit sist till klassrummet fått sätta sig bredvid mig. Jag hade satt mig på samma ställe som igår eftersom att jag hade varit tidig idag igen och fick välja vart jag ville sitta.
Så nu satt jag här bredvid Marcus, men han märktes knappt. Han försökte luta sig så långt bort ifrån mig som möjligt.

"Jag har fått ganska många frågor om ert schema, så jag hade tänkt att jag skulle börja med att berätta om det" fortsatte Karina. "Eftersom att vi har renoverat skolan under lovet så har vi haft det svårt att få fram ett bra schema i tid. Så den första veckan av skolan så kommer vi att hålla oss i detta klassrum och vi kommer bara att ta det lugnt, lära känna varandra och se på film". Ett sorl av lättnad började i klassrummet. Själv visste jag inte om detta var bra eller dåligt. Men jag antar att det var bra att jag kunde få samma plats under denna vecka.

"Men jag hade tänkt ge er bestämda platser i klassrummet så att det inte blir så stökigt".
Den djup suck drogs genom klassrummet, och jag var själv med och bidrog till den.
Jaha, där sprack det. Jag skulle behöva sitta i samma klassrum och säkert längst fram. Jag skulle inte kunna drömma mig bort, för Karina skulle alltid ha blicken fäst på mig och le sitt breda leende. Hon skulle säkert försöka få mig att prata inför hela klassen också.

"Så, jag har lagt fram ett papper på katedern där det står vart ni-". Karina hann inte ens prata klart innan alla rusade fram för att kolla. Men jag satt kvar på min plats en stund tills folk hade hittat sina platser och kaoset hade lagt sig. Rummet fylldes av små glädjetjut här och där när elever märkte att de skulle få sitta bredvid sina kompisar.

Det var då hon satte sig bredvid mig. Brooklyn.
"Hej. Vi ska sitta bredvid varandra" sa hon och log. Jag nickade bara och vände mig om mot fönstret för att dölja mitt leende. Nej, det var inte för att jag skulle få sitta bredvid Brooklyn, det var för att jag fick behålla min plats vid fönstret. Eller? Jo, det kunde inte vara för att jag fick sitta bredvid Brooklyn. Nej, när jag tänkte på det blev jag bara med och mer irriterad, jag skulle gärna vilja sitta ensam.

"Du säger inte så mycket, va?" viskade hon.
Jag kollade upp mot henne och skakade på huvudet. Hon log mot mig igen.
"Inte jag heller, egentligen". Sedan sa vi ingenting mer.

"Då är det dags att se på film..." sa Karina. Alla i klassen hurrade.
"...Om andra världskriget". Ännu en djup suck hördes i klassrummet innan Karina började skratta.
"Jag skojar bara, så elak är jag inte. Det är faktiskt Ebba som har valt ut en film vi ska se".
Jag kollade i rummet efter Ebba som satt och flinade stolt. Och när Karina tog fram Twilight log hon ännu bredare åt att alla tjejer hurrade. Okej, inte alla. Brooklyn drog en djup suck och lutade sig lite närmare mig och viskade;
"Jag hade hellre sätt en film om andra världskriget".

Jag vet inte varför, men jag skrattade till av detta. Det skrämde mig lite. Jag brukar aldrig skratta numera. Jag fick en chock när jag hörde min lilla fnysning till skratt. Brooklyn verkade nöjd med detta och det gjorde mig irriterad. Typiskt att hon skulle få mig att skratta. Jag fortsatte ändå att le.
Brooklyn öppnade sitt rutiga häfte och drog ut ett papper. Sedan räckte hon mig en penna.
"Vi spelar luffarschack". Det var inte någon fråga, det var som ett kommando, så jag kunde inget annat göra än att ta emot pennan och sätta ett x i en av rutorna.
"Det är ju cirkel som börjar" sa hon bittert. Men jag märkte att hon egentligen inte var arg.
"Jag vill vara x" mumlade jag och för andra gången idag blev jag förvånad över att höra mig röst.
"Då får väl jag börja då" sa hon och suddade ut mitt x för att sätta dit en cirkel på samma plats.
"Den som börjar vinner ju alltid" protesterade jag.
"Okej, Finn. Antingen är du cirkel och får börja, eller så är du x och förlorar" flinade hon.
Jag blev förvånad över att hon mindes mitt namn, men struntade i det och drog istället en djup suck.
"Damerna först".