A sixth sense

Fysikfobi

"Så, vad säger du?". Jag snäpptes ut ur mina tankar och kollade upp på henne.
"Va?" sa jag förvirrat. Hon drog en djup suck och lutade sig tillbaka i stolen. Hon såg nästan arg ut.
"Förlåt, jag lyssnade inte" sa jag. "Jag märkte det" mumlade hon och tittade på sin hand som om det vore det mest intressanta i rummet. Jag kände att jag rodnade.
"Vad sa du?" frågade jag försiktigt, rädd att hon skulle bli ännu mer irriterad på mig.
Hon drog tveksamt bort blicken från hennes hand och kollade upp på mig och till min förvåning möttes jag med ett leende. "Vill du sitta med oss på lunchen?" frågade hon. Jag ryckte på axlarna.
"Okej, Finn, jag vet att du inte är någon sorts social dagslända, men du kan väl ändå sitta med oss idag? Det är väl bättre än att sitta ensam".
Jag funderade en stund. Det kanske inte skulle vara så dumt att sitta med Brooklyn och hennes kompisar. Men samtidigt var det skönt att sitta ensam. Jag ryckte på axlarna igen. "Kanske".
Hon log ännu bredare mot mig nu som hon hade fått det svaret hon ville ha. "Okej".

Jag hade hämtat min mat och gick försiktigt efter Brooklyn och de andra tjejerna. Jag hade lyckats fylla mitt glas med vatten precis till kanten och jag hade varit nära på att spilla flera gånger.
"Tur att vattnet har en ytspänning". Jag hoppade till och lyckades spilla en del av vattnet. Jag suckade och blängde argt på Brooklyn för att hon hade skrämt mig. Hon fnittrade lite. "Förlåt, jag visste inte att du var rädd för fysik". Jag fnös till. "Jag går och hämtar papper, sätt dig du" log hon och gick iväg.

Jag kollade ut över bordet där Brooklyn hade ställt ner sin tallrik. Det fanns en plats kvar, bredvid henne. Resten av bordet var ockuperat av de andra tjejerna i klassen. Skulle jag verkligen sätta mig här? Tankarna började flyga runt i mitt huvud. Okej, det finns fördelar och nackdelar med detta.
Fördelarna är att jag får sitta med Brooklyn och att jag kanske får några nya vänner.
Nackdelarna är att jag kanske får några nya vänner, att jag kommer skämma ut mig själv totalt, att jag kommer sitta helt tyst som en idiot och-

Jag han inte ens tänka klart på alla nackdelar innan jag märkte att tjejerna kring bordet satt tysta och stirrade på mig. Okej, jag har bestämt mig. Jag sitter inte med dem. Istället gick jag och satte mig vid ett utav de mindre borden i hörnen. Jag hörde att några utav tjejerna fnissade åt mig och sedan insåg jag att jag hade lyckats spilla vattnet på min vita tröja och man kunde se igenom den precis vid mitt bröst. Jag mumlade argt för mig själv när jag satte mig. Typiskt Brooklyn. Typiskt tjejer. Självklart skulle jag lyckas skämma ut mig utan att ens sitta med dem.

"Varför gick du?". Jag kollade upp. Brooklyn höll i sin tallrik och sitt glas samtidigt som hon höll i en bunt med papper. Verkligen? Frågade hon varför jag inte ville sätta mig ensam vid ett bord med tjejer när det kändes som att jag var halvt naken, med tanke på min nu delvis genomskinliga T-shirt. Jag blängde surt på henne. "Kan jag sätta mig?" frågade hon. När jag inte svarade ställde hon ner sina saker satte hon sig i alla fall.
"Här" sa hon och räckte fram pappersbunten. "Tack" mumlade jag och ryckte åt mig pappret och började snabbt torka på min tröja. "Förlåt igen" sa hon och tittade ner på sin tallrik. Jag kollade nyfiket och oroligt på henne. För en sekund såg det ut som att hon skulle börja gråta.
"Jag är inte rädd för fysik" sa jag från ingenstans. Hon kollade upp på mig och log ett snett leende.
"Visst" retades hon. "Så du har inte någon fysikfobi. Det kan vara bra att veta".
"Jag varken bacillofobi, barofobi eller någonting annat av den sorten" mumlade jag buttert.
Brooklyn såg ut att fundera en stund. "Jag har ingen aning om vad det är" sade hon sedan.
"Bacillofobi är när man är rädd för mikroorganismer och barofobi är när man är rädd för gravitationen" förklarade jag samtidigt som jag delade på min potatis.
Brooklyn tog en bit av fisken och tittade noggrant på mig. "Snygg tröja förresten" retades hon. “Lägg av" fnös jag och kastade en boll av det blöta pappret på henne. "Jag menar det!" protesterade hon. "Ledsen att jag fick dig att spilla på den". Jag ryckte på axlarna. "Det är bara vatten, det torkar". Jag kollade bort mot bordet som vi egentligen skulle ha suttit vid precis i tid för att se alla tjejer brista ut i skratt. Först tänkte jag att det var för att de pratade om mig innan jag insåg att Marcus hade satt sig vid dem och att han antagligen hade sagt något skämt som egentligen inte alls var roligt.. "Dina kompisar verkar tycka om den". Det sista sa jag väldigt tyst för att hon inte skulle höra, men jag tror att hon gjorde det med tanke på vad hon sa sedan.
"Äh, bry dig inte om dem. De tycker säkert bara att du är gullig". Jag vred huvudet och kollade på henne. "Gullig?" sa jag och reste på ena ögonbrynet. Hon ryckte på axlarna och kollade ner i maten igen. Vi fortsatte att äta en stund i tystnad innan jag tog mod till mig för att säga någonting och bli av med den pinsamma tystnaden.
"Ledsen att jag inte satte mig vid dem" sa jag tyst. Hon kollade upp mot mig som om hon inte hade förväntat sig att jag skulle säga någonting. "Va?". Hon såg förvirrad ut.
"Ja. Förlåt för att jag gick och satte mig här istället för att sätta mg med dig och de andra".
Hon ryckte på axlarna och förde gaffeln till munnen. Jag tog ett djupt andetag igen. Jag är ju den som aldrig brukar prata, när jag väl gör det kan hon väl i alla fall försöka att hålla en konversation uppe? Även om det var en konversation med världens dåligaste ämne.
"Du hade inte behövt sätta mig med mig, du vet det va?". Det var inte förrän jag hade sagt det som jag insåg hur taskigt det lät. "Fast jag är glad att du gjorde det, såklart! Jag menar bara att om du hellre hade velat sitta med dem, vilket jag självklart förstår om du vill, så hade du kunnat göra det".Wow, jag är verkligen sämst på att vara social.

Hon tittade upp på mig och skakade långsamt på huvudet medan hon log.
"Vad?" frågade jag och kände hur jag ännu en gång blev röd i ansiktet.
"Inget".