A sixth sense

Brooklyns perspektiv III

Jag hade varit i skolan tidigt dagen efter. Jag var sjukt trött eftersom att jag inte hade kunnat somna förän vid halv tre, men det var bättre att vara här tidigt än att behöva vara hemma med mamma. Det plågade mig att se henne som hon var nu. Dessutom ville jag vara i skolan innan Finn kom. Jag gillade att se hur förvånad han blev när jag redan var här när han kom. Men idag kom han inte. När klockan var tio i hade jag börjat undra, när hon sedan var fem i så insåg jag att om han inte var sen så skulle han antagligen inte komma över huvudtaget. Men varför hade han inte smsat mig? Eller, det kanske han hade? Utan att jag märkt det. Jag tog upp mobilen ur fickan och kollade.
Nej, inga nya meddelanden. Inte från Finn - eller någon annan för den delen. Jag sneglade på klockan igen. Det var två minuter kvar tills vi började nu. Han måste komma. Men som sagt, kom han aldrig.

Faktum är, att han kom inte resten av veckan heller. Vad hade hänt? Förra gången han var sjuk hade han i alla fall svarat på mina sms, även om det kunde ta väldigt lång tid. Men den här gången hade jag inte hört någonting från honom. På lördagskvällen smsade jag igen och frågade vad som hade hänt och hur han mådde. En timme senare fick jag ett svar; "Vem är det här? Mvh Naomi". Jag rynkade pannan i förvåning. Vem var Naomi? Jag funderade en stund innan jag svarade.
"Brooklyn. Jag går i Finns klass. Vem är du?". Det dröjde inte länge innan jag fick ett till svar. "Jag är Finns mamma". Jag drog en suck av lättnad innan jag började skriva igen.
"Var är Finn? Är han sjuk?". Den här gången tog det lite längre tid innan jag fick svar. Jag kunde se att Naomi skrev flera gånger men sedan tog bort det och började skriva på nytt.
"Finn är fortfarande på sjukhus sedan anfallet han fick i måndags". Mitt hjärta måste ha stannat för en sekund. Anfall? Vad hade hänt egentligen?
"Vad för sorts anfall?" det kändes som att mitt hjärta dunkade fortare och fortare för varje sekund som gick utan svar. "Har inte Finn berättat?". Är han sjuk? "Nej, hur mår han?":
Jag hoppade till när det ringde på dörren. Vem var det nu då?

"Jag har ett paket till... Louise Pane". Det var brevbäraren. Jag suckade. "Det är min mamma". Vad hade hon beställt för något nu då? Han räckte fram ett paket och någon sorts apparat som såg ut som en gammal telefon. Världens första touchskärm? "Kan du skriva under här att jag har lämnat paketet?" Sa han och nickade mot apparaten. Jag kollade osäkert på den innan jag skrev mitt namn med fingret på skärmen. Det blev fult och fick nästan inte plats. Han kollade snabbt på min signering innan han lade ner apparaten is sin ficka igen. Han flinade och det såg ut som att han försökte hålla sig för skratt. "Tack så mycket" mumlade jag samtidigt som jag tog emot paketet. "Ha en trevlig dag... Brooklyn" log han samtidigt som jag stängde dörren. "Creep" mumlade jag för mig själv när jag bar in paketet i köket. Det var ganska stort, men det var inte tungt. Vilket var tur. Det betydde förhoppningsvis att det inte var mer sprit. Jag skulle precis hämta någonting för att öppna lådan med när det plingade till i min mobil igen.
"Vi borde träffas. Så att jag kan förklara. Naomi".