A sixth sense

Brooklyn

Då var det dags. Första dagen efter sommarlovet. Jag visste faktiskt inte riktigt o jag var glad eller ledsen för det. Jag hatade skolan, men jag hatade också loven. Jag vet inte varför. Loven brukar vara det roligaste, att få slippa skolan. Och eftersom att jag hatade skolan borde jag ju älska lovet? Jag förstod faktiskt inte själv varför jag inte gillade loven. Jag antar att det inte handlade så mycket om att det var just lov, utan om tiden. Allting i världen handlar om tid. När man ska till skolan måste man gå upp i en viss tid för att kunna vara klar i en viss tid så att man kunde gå till skolan en viss tid så att man kom i tid till skolan. Och när det var lov så hade man bara för mycket av all denna tid.

Många säger att tid är en illusion, men ju mer tid det går, desto närmare döden är jag. Ni skulle säkert säga att jag överdriver, bara för att man förlorar sina sinnen betyder det inte att man förlorar sitt liv. Men vad är ett liv utan smak, lukt, syn, hörsel, känsel...?

Ingenting.

För mig skulle livet vara ingenting. Jag skulle inte kunna se färgerna på himmelen och jag skulle inte kunna se min mamma skratta och le. Och jag skulle inte ens kunna höra henne skratta eller le.

När ett sinne försvinner blir de andra starkare.

För mig är det en lögn.

När ett sinne försvinner blir de andra svagare.

Men nu behövde jag inte tänka på tiden längre, i alla fall inte på samma sätt. För jag var tillbaka i skolan. tillbaka till de trista korridorerna, tillbaka till de stressade och högljudda eleverna. Men snart skulle jag slippa höra dem, och snart skulle jag slippa se dem.

Usch. Jag är så negativ. Men hur skulle du vara? Jag vet inte om jag ska leva livet till max, eller om jag ska hålla mig undan från allt det roliga. Det skulle bli enklare att leva utan sinnen om jag inte hade några minnen, Men samtidigt är minnen det ända jag kommer att ha.

"Finn! Tidig som vanligt". Jag kollade upp och möttes av vår lärares breda leende. Hon var alltid överdrivet glad och hon betedde sig som att allting var så roligt hela tiden. Hon harklade sig och jag insåg att jag inte hade svarat ännu. Jag nickade långsamt.

"Jag hade tänkt att ni skulle få sätta er vart ni ville idag, så du har tur. Du kan välja plats.". Hon log ännu bredare - om det ens var möjligt - mot mig. Jag nickade igen och jag och satte mig längst bak i klassrummet. Bredvid fönstret. Det regnade ute, självklart. Det ända jag kunde göra för att glömma det som hände på lektionen var att titta ut genom fönstret, men nu skulle det bara kännas ännu mer deprimerade. Jag brydde mig inte om vilka som kom in i klassrummet efter det. Ingen av dem satte sig bredvid mig, så det spelade ingen roll. Ingenting spelade någon roll längre, och det var så-

"FINN!"
Jag kollade upp och möttes denna gång av en något bittrare blick från vår fröken. "Va?"
"Som sagt... Välkomna till andra året av gymnasiet! Ni alla känner ju varandra, så jag tror inte att vi behöver presentera oss..." hon skrattade lite och kollade på klockan. Tio. Vi hade precis börjat lektionen.
"Men, vi ska faktiskt få en ny elev" det tog en stund innan hon pratade på som vanligt igen.

Som vanligt vaknade alla i klassen upp lite extra och började ställa frågor.
"Är det en kille eller en tjej?", "Vad heter hon?", "Varför har hon börjat här?" och så vidare.
För mig spelade det ingen roll. Det skulle ändå bli precis som vanligt. Någon ny som kunde berätta för mig hur konstig jag var som alltid höll mig i bakgrunden. Men det är väl självklart att jag håller mig i bakgrunden när de är så jobbiga, eller? Jag kom inte tillbaka till klassrummet från mitt tänkande förrän jag hörde en knackning på dörren.

"Hej, förlåt för att jag är sen". Jag kollade upp. I dörröppningen stod en normallång tjej, med en normalformad kropp och med ett normalformat ansikte. Hon hade sitt rödbruna hår uppsatt i en hästsvans ganska högt uppe på huvudet och lyckades nästan dölja hur blött hennes hår var.

"Det är ingen fara. Välkommen, jag heter Karina" läraren - Karina - räckte fram handen och tjejen - som jag antar var den nya eleven i klassen - log mot henne och skakade den försiktigt. Sedan började Karina sig fram emot henne och viskade någonting. Jag kunde inte höra vad, men jag antog att det var samma sak som de flesta brukade fråga; vill du presentera dig själv inför klassen?
Med tanke på hennes förlåtande leende antog jag hade hon hade sagt nej.

"Okej" Karina harklade sig. "Det här är Brooklyn allihop. Hon är er nya klasskamrat. Eftersom att det bara finns en plats kvar i klassrummet, så får du ta den". Jag hajade till. Det fanns bara en ledig plats, och den platsen var bredvid mig. Jag drog en djup suck och några sekunder senare märkte jag att Brooklyn satte sig bredvid mig.

Brooklyn. Det är ett ovanligt namn. Men jag gillar det.

"Hej" sa hon glatt - men försiktigt - och kollade på mig. Jag kollade upp mot henne och såg in i hennes ljusbruna ögon. “Vad heter du?".
Jag nickade försiktigt, innan jag insåg att hon faktiskt hade ställt en fråga.
"Finn" svarade jag samtidigt som jag bemöttes med hennes leende.
"Fint namn".

Det var det ända vi sa under den dagen. På rasten hade de andra tjejerna i klassen på direkten kommit fram till henne och ockuperat henne med frågor och när dagen var slut hände samma sak. Jag stannade inte kvar för att höra något av vad de sa dock. Jag hade gått hem så fort jag kunde och hade på direkten när jag kommit hem undvikit frågor från mina föräldrar och gått in på mitt rum.
Personer jag träffar tycker bara att jag är en jobbig ensam varg, men om de bara visste varför skulle de kanske förstå. Men just nu ville jag bara njuta av att inte ha några läxor. Jag var helt slut. Jag hade sagt ett ord idag, mitt namn. Det är mer än jag har sagt på länge i skolan, och dessutom på första dagen. Kanske kunde jag göra en förändring i år?

Jag skrattade för mig själv. Vem försöker jag lura? Jag kommer alltid at vara den där ungen som sitter framför datorn och slösar bort sin tid med att vara inne på tumblr och lyssna på musik.