A sixth sense

Svart

"Jag kommer helt klart klå dig" flinade hon.
"Jag har aldrig ens spelat det här spelet" försvarade jag mig.
"Äh, det är enkelt. Det var typ det första spelet jag och pappa spelade. Och han var så bra. Men jag slog hans rekord efter några år av träning och nu ligger jag etta!" Hon pekade på skärmen till ett spel som jag tror hette Manx TT. På skärmen stod de högsta poängen och på första plats var användaren Brook.
Jag tittade förvånat på henne "Brook?".
"Min pappa brukade kalla mig för Brook" förklarade hon.
Jag funderade en stund.
"Brook..." Sa jag och försökte vänja mig vid namnet. Funderade en stund. Liksom testade om det var okej.
"Jag gillar det" bestämde jag mig till slut.
Hon ryckte på axlarna. "Ingen kallar mig det längre".
Det var tyst en stund innan jag frågade, "Får jag kalla dig för det?" Hon tittade på mig.
"Får jag kalla dig Brook?"
Hon gav mig ett litet leende. "Visst".

Vi spelade en massa spel den kvällen, Manx TT, Donkey Kong, Sonic, dansmatta, Indiana Jones, flipper och en massa mer. Jag tror aldrig att jag hade sett Brooklyn... Brook... Så här lycklig.

"Erkänn" upprepade hon.
"Nepp" envisades jag.
"Du vet att det är sant" fortsatte hon.
Jag hade lagt armarna i kors och hon stod och ryckte i dem.
"Kom igen!" Utbrast hon.
"Visst!". "Du är bra! Men det är bara för att du har spelat alla spelen här miljontals gånger" medgav jag.
"Så låt mig klå dig i ett spel som jag faktiskt är bra på" flinade jag.
Hon flinade lekfullt tillbaka.
"Deal!".

När jag drog med henne till spelet började hon gapskratta. "Verkligen?!". Jag började skratta. "Vadå då?".
"Pac-man?!" Skrattade hon. "Är det spelet du är bra på? Pac-man?".
"Äh, kom igen nu! Högst poäng vinner. Tre liv, en chans" sa jag självsäkert.
"Visst..." Mumlade hon och tryckte på start.

"Baam!", "tio miljoner poäng, och nytt rekord " flinade hon när hon såg att hon var femma på topplistan.
"Vänta du bara" skrattade jag.
Det tog några minuter för mig att spela. Jag hade helt glömt bort allt annat runt omkring mig. Det ända jag kunde tänka på var att äta de där prickarna och undvika de färgglada spökena. Så när jag såg min poäng blev jag helt klart förvånad.
"32 miljoner!!" Utbrast jag när jag såg att jag hamnade högst upp på listan. Jag skrev in mitt namn och visade stolt upp det för Brook.
"Äh, jag kan fortfarande vinna i alla de andra spelen" fnös hon.
"Var det där en utmaning?" Sa jag och tog ett steg närmare.
Hennes blick blev osäker för en sekund och det såg ut som om hon övervägde att ta ett steg tillbaka. Men hon stod kvar, och hon gav mig ett snett leende.
"Varför tar du inte reda på det?" Flinade hon och tog ytterligare ett steg närmre.
Våra ansikten var bara några centimeter ifrån varandras nu.

Vad höll vi på med? Skulle vi... Skulle vi kyssas? Skulle jag kyssa henne? Skulle hon kyssa mig? Jag hade aldrig varit så här nära någon förut. Jag hade aldrig känt såhär förut. Jag hade aldrig kysst någon förut.

Jag flyttade mitt ansikte lite närmre hennes.
"Brooklyn!!". Jag hoppade till när jag hörde någon ropa på henne.

Vad höll jag på med egentligen? Hade jag tänkt kyssa henne. Nej. Jag fick inte. Okej, Finn? Du får inte. Du får inte förstöra det här nu! Inte igen!

"Alex?!" Utbrast hon. "Hej!"
Från ingenstans kom en kille med blont vågigt hår fram och gav Brooklyn en stor och tight kram. Han stötte till mig med axeln och jag kunde inte undgå att vingla till. Jag knöt nävarna.
"Det var länge sedan jag såg dig här" sa killen... Alex?
"Tja, jag är inte här lika ofta längre" mumlade Brooklyn.
Visste han inte...? Var det bara mig hon hade berättat för?
"Kul att se dig i alla fall!" Tillade han och gav henne ytterligare en kram.
"Detsamma"

Jag backade undan. Alex verkade inte ens ha sett mig, vilket var konstigt, eftersom att jag och Brooklyn stod så nära varandra. Jag höll mig på avstånd men försökte samtidigt att höra deras pågående samtal. Men allt buller och rop i lokalen gjorde det bäst intill omöjligt.
Efter 10 minuter backade jag undan lite till och efter ytterligare några minuter bestämde jag för att lämna dem ifred.
Det gick en stund till innan jag bestämde mig för att börja gå hem igen. Jag började sätta på mig min jacka som jag fått gå runt och bära på hela tiden oh stoppade ner händerna i fickorna. Då kände jag biljetten. Jag tog upp den och såg bilden på Brooklyns pappa. Det högg till i hjärtat på mig. Jag kunde inte behålla det. Jag vände mig om och gick tillbaka mot Brooklyn när jag såg att hon inte längre var där. Det är klart. De måste väl ha flyttat på sig under tiden som de stod och pratade men jag blev fortfarande förvånad. Var var hon nu? Jag såg mig omkring men jag kunde inte se henne någon stans. Då fick jag syn på Ron, killen på pizzastället, och noterade att han vinkade åt mig att  komma.
Jag funderade en liten stund innan jag gick dit.
"Du, Brooklyn gick ut för typ fem minuter sedan med den där killen".
Jag tittade förvånat på honom. Han ryckte på axlarna . "Antog att du letade efter henne". Sedan gick han.
Jag sprang ut genom dörren och såg mig omkring. Där var hon. Och där var Alex. Mitt hjärta stannade.
Brooklyn stod tryckt mot väggen och Alex lutade sig över henne och tog stöd med handen mot väggen. Jag svor.
Det gjorde så ont.
Varför hade jag fallit för henne. Det var klart att hon gillade någon annan.  Jag var ju inget speciellt. Jag var ingen. Nu stod hon lika nära Alex som vi hade gjort för bara en halvtimme sedan. Om inte närmare. Jag kände mig svag. Jag kände hur mina ögon blev blöta av tårar. Jag tittade upp.
Jag blev arg.
Han var på väg att kyssa henne.
Jag blev ännu argare.
Hon ville inte.
Hon ville inte kyssa honom. Jag såg hur hon sa nej, försökte putta bort honom. Men han slog bort hennes händer och tog ett hårt tag om hennes nacke. Nu grät jag. Men jag grät av ilska.
Jag spände hela kroppen. Knöt nävarna och kokade av ilska. Och innan jag ens hann tänka sprang jag fram och klippte till honom.
Jag gav honom ett rejält slag på käken. Han föll mot marken av chock. Han släppte inte hennes nacke och Brooklyn följde nästan med ner i fallet innan hans hand slets bort från henne och lämnade rivmärken på hennes hud.
Jag ville fortsätta. Jag ville göra mer. Jag ville få honom att lida.  Han förtjänade det.

Det var då det hände igen. Det tjöt till i öronen. Min syn blev suddig och jag fick svårt att andas. Nej. Snälla nej. Inte ett till anfall. Inte nu. Jag behövde fortsätta. Jag ville. Jag skulle.
Min syn blev kristallklar. Jag hade ett mål. Alex skulle inte få gå här ifrån utan att inse vad han hade gjort. Vad han försökte göra. Jag hade bestämt mig och det fanns ingen som kunde stoppa mig.
Ingen utom...

Brooklyn.

Jag tittade åt hennes håll. Hon såg rädd ut. Tårarna rann ner för hennes kinder. Hon sa inget. Men jag visste. Jag behövde sluta. Jag fick inte fortsätta. Jag ville. Men jag skulle inte. Jag kunde inte.

Jag slappnade av och kände hur jag genast blev yr igen. Jag höll på att falla omkull men Brooklyn svar snabbt framme och tog tag i min arm.
"Finn, finn! Är du okej?!"
Jag tittade på henne. Alla... Tre av henne..?

Allt blev svart.