A sixth sense

Brooklyns perspektiv I

Dumma mamma. Idiot. Jag hatar henne.
Jag gick ut i hallen och satte snabbt på mig mina skor. Det hade sett ut att vara fint väder idag när jag vaknade, så istället för att sätta på mig en jacka eller en mössa satte jag istället på mig min kavaj och satte upp håret i en hästsvans ganska högt uppe på huvudet.
"Vart är du på väg?". Jag vände mig om.
Vad ville hon mig? "Jag ska till skolan" fnös jag. Hon gav mig en konstig blick. "Ha det så roligt" sa hon efter ett tag. Jag fnös till igen och gick ut genom dörren innan hon han ge mig en kram. Hon luktade starkt av sprit och jag tänkte inte komma till skolan i den stanken. När jag kom ut märkte jag att det började regna. Nu hade jag två alternativ; ett, jag går in igen och hämtar en jacka men blir också anklagad av min mamma för någonting eller två, jag går till skolan ändå och slipper mamma. Jag bestämde mig för att det andra alternativet var det bästa, eftersom att jag redan var sen till skolan. Så jag fortsatte att gå.

När jag kom fram var jag redan sen, och det hjälpte ju knappast att jag hade problem med att hitta till klassrummet. När jag kom fram till dörren tog jag ett djupt andetag innan jag knackade. Kvinnan som öppnade hade ett obehagligt stort leende på läpparna, men jag var gömda att det var ett leende jag möttes av och inte en arg blick. "Hej, förlåt för att jag är sen" mumlade jag.
"Det är ingen fara. Välkommen, jag heter Karina" sa kvinnan som hade öppnat samtidigt som hon räckte fram handen för att hälsa. Jag log mot henne och skakade hennes hand försiktigt. Medan vi skakade hand lutade sig Karina mot mig och viskade i mitt öra;
"Har du lust att presentera dig själv inför klassen?" Sedan kollade hon på mig för att se min reaktion. Jag log ursäktande mot henne. "Helst inte mumlade jag".
Istället berättade Karina för klassen vad jag hette och att jag var ny i klassen. "Eftersom att det bara finns en plats kvar i klassrummet får du ta den...". Jag kollade ut över klassrummet. Det var en plats längst bak bredvid en kille med svart hår. Han verkade inte riktigt lyssna, men när han insåg att jag skulle behöva sitta bredvid honom drog han en djup suck. Jag försökte att inte ta det personligt. Han var antagligen bara trött, eller så hade han hoppats på att få sitta ensam. Men jag nickade i alla fall emot Karina och gick och satte mig bredvid honom.
"Hej" sa jag försiktigt men försökte ändå att låta glad. Han kollade upp på mig och jag möttes av hans klarblåa ögon. "Vad heter du?" frågade jag. Han nickade innan han svarade; "Finn".
Jag märkte inte själv hur stort jag log åt detta. "Fint namn" sa jag innan jag tittade bort mot läraren igen och dölja den röda färgen som började spridas i mitt ansikte.

*

Enligt mig hade jag och Finn blivit ganska bra kompisar under den första veckan av skolan. Inte så mycket så att vi gick hem till varandra, eller hade bytt telefonnummer eller något sådant.
Men vi var ändå väldigt bra vänner. Vi pratade i skolan och vi åt lunch ihop för det mesta. Okej, jag pratade med honom, han sa några få saker och sedan satte jag mig med honom på lunchen för att han inte sitta ensam. I alla fall de dagarna då tjejerna i klassen inte tvingade mig att sitta med dem.
Finn var ändå den som jag tyckte om mest, jag vet inte varför. Det kanske bara var för att han var som den första jag pratade med i klassen, förutom Karina. Men jag vet inte.

Kanske var det något särskilt med honom?

Jag hade tänkt på det här om dagen vid lunch, det hade blivit en av dem tillfällena där vi bara satt tysta och åt. Det var på gränsen till en pinsamt tystnad, men samtidigt var det en behaglig tystnad. Där vi bara accepterade varandras sällskap. Jag hade passat på att begrunda honom lite extra den dagen. Han såg egentligen väldigt normal ut. Han hade svart kort hår med en lugg som spretade lite åt alla håll, men inte på det sätt som det gör när man precis har vaknat, utan det var på ett snyggt sätt, som om han hade jobbar i minuter på att få till den frisyren. Han hade väldigt ljus hy, inte blek, utan bara ljus. Han såg ut att ha världens lenaste hy och under ett tillfälle hade jag till och med funderat på att fråga om jag fick känns på hans kinder eller något bara för att se efter. Men som tur var insåg jag hur dumt det skulle vara och struntade bara i det. Sedan var det ögonen. Hans ögon var svåra att förstå sig på. Jag kunde inte läsa av hans känslor i dem, ju mer jag försökte desto galnare blev jag. De var så blå. De var inte mörkblåa, men de var inte heller ljusblåa. Det var som en blandning, som havet, eller som himlen. Jag kunde inte ens räkna hur många gånger jag hade tappt bort mig i dem. Okej, nu fick jag det att låta på ett romantiskt sätt, men det var inte så jag menade. I alla fall;
Finn var lång, men inte för lång. Han var såpass lång att när jag stod framför honom var mina ögon ungefär i samma höjd som hans mun. Han var smal, men ännu än gång inte för smal. Han hade ändå muskler, inte överdrivet men han såg ändå vältränad ut. Och den dagen då jag hade fått honom att spilla på sin vita tröja tyckte jag att jag hade sätt en början av ett sex-pack. Men Finn var inte en sådan person som tränade, eller i alla fall inte vad jag visste. Så jag kunde ha sätt fel.
Det var en av dem sakerna jag inte kunde förstå mig på, en annan sak var hur det kom sig att han alltid sitter ensam bär han är så himla vacker.