A sixth sense

Tusen gånger om

"Varför älskar du 'Hitta Nemo' så mycket egentligen?" Frågade jag när filmen var slut. Vi satt fortfarande i min säng och jag ställde ifrån mig datorn vi sett filmen på på mitt nattygsbord.
"Jag vet inte riktigt" log hon.
"Det måste väl finnas något med den som gör att du vill se om den hela tiden?"
Hon ryckte på axlarna, men jag märkte att hon egentligen visste precis varför hon tyckte om filmen så mycket.
"Kom igen, berätta" uppmanade jag och tog tag i hennes handled. Hon kollade upp på mig och våra blickar möttes.
"Snälla..." Bad jag och log försiktigt mot henne och hon suckade djupt.
"Jag antar att det handlar om kärleken mellan dem alla. Jag menar, hur Marvin förlorar sin fru och hundratals med yngel och man tror att han borde ge upp allt, men istället visar han all sin kärlek för Nemo och han reser över hela havet för att hitta honom."
Allt detta sa hon väldigt snabbt och sedan tittade hon ner i knät.
"Jag vet, det låter jätte löjligt, men jag vet inte hur jag ska förklara det."
Jag märkte att jag fortfarande inte hade släppt taget om henne och att min hand nu hade glidit ner och jag höll henne nästan i handen. Hon verkade inte märka det men när jag gjorde det kunde jag inte låta bli att rodna. Det påminde mig om första gången vi hade suttit i hennes säng och sett på 'Hitta Nemo' och våra händer hade nuddat vid varandra.
"Jag antar att jag bara vill att någon någon gång skulle bry sig om mig så mycket att de skulle resa runt hela världen för att hitta mig, oavsett hur många faror som fanns i vägen" förklarade hon och bet sig i läppen.
Hon tittade osäkert på mig.
"Du tycker att jag är fånig, eller hur?"
"Nej, inte alls!" Utbrast jag.
"Varför säger du inget då?" Retades hon.
"Jag tänkte bara..." Började jag, men jag kunde inte avsluta min mening.
"Vaddå?"
"Tror du inte att det finns någon som skulle korsa världen för dig?" Frågade jag.
Hon tittade förvirrat på mig.
"Jag vet inte riktigt, är det någon särskild du tänker på?"
Jag tvekade en stund.
"Brooklyn..." Jag tog tag i hennes hand och tittade henne i ögon.
"Jag skulle göra vad som helst för dig. Jag  skulle korsa havet tusen gånger om för att få vara med dig".
Mitt hjärta bultade så hårt i mitt bröst att jag trodde jag skulle explodera.
Hon tittade ner på våra knutna händer och sedan på mig och jag märkte hur hon långsamt kom närmare.
"Menar du verkligen det, Finn?" Sa hon försiktigt och höll mig hårdare.
"Du förstår inte hur mycket jag tycker om dig, Brooklyn".
Det var tyst en stund, sedan log hon och hela rummet fylldes av solsken.
"Du förstår inte hur mycket jag tycker om dig, Finn".
Det här var det.
Det jag alltid hade väntat på var på väg att hända. Jag kände det på mig.
Brooklyn placerade sin hand - den hon inte redan höll mig i - på min nacke.
Hon lutade sig framåt och drog mig närmare henne.
Men precis innan våra läppar möttes surrade hennes mobil till i fickan.
Hon slöt ögonen och suckade.
"Förlåt, Finn, jag måste se vem det är, det kan bara något om mamma".
Jag nickade och släppte hennes hand och satte mig en bit ifrån henne.
Hon fiskade upp mobilen ur fickan och läste sms hon fått.
"Marcus..." Mumlade hon.
"Mamma fick åka in till hemmet igen" suckade hon.
"Jag är ledsen Brooklyn" sa jag, osäker om jag  pratade om hennes mamma eller om hur jag nästan hade kysst henne.
"Kan jag sova över?" Frågade hon plötsligt. "Jag vill inte vara ensam hemma".
"Visst" sa jag generat.

När mina föräldrar och min syster hade somnat kom Brooklyn tillbaka till mitt rum. Hon hade gått till badrummet och bytt om till några kläder jag hade gett henne att sova i. Ett par mjukisbyxor och en T-shirt. Jag kunde inte låta bli att rodna när jag såg henne i mina kläder. Hon var så otroligt vacker och jag kunde knappt ta blicken ifrån henne.
"Vad?" Skrattade hon när hon märkte hur jag stirrade på henne. Hon satte upp sitt hår i en slarvig tofs.
"Inget... Du är bara vacker" mumlade jag och drog av mig min tröja för att byta om till en långärmad pyjamas.
Den här gången var det jag som upptäckte henne när hon stirrade på mig. Jag log för mig själv och hennes kinder blev rosa. Hon gick snabbt och lade sig i min säng, längst in mot väggen med ryggen vänd mot mig.
Jag släckte lampan i taket och lade mig ner bredvid henne. Vi låg där en stund, tysta.
"Tack" sa jag plötsligt.
"För vad?" Sa hon förvånat. Och vände sig om för att se på mig.
"För att du kom hit" log jag.
"Jag skulle inte missa en chans att vara med dig" log hon tillbaka.
Jag ville så gärna kyssa henne men medan jag funderade på om jag skulle göra det eller inte vände hon sig om igen.
"Godnatt, Finn"
"Godnatt, Brooklyn"
Vi låg där i mörkret några minuter utan att säga någonting. För varje sekund blev jag mer och mer arg på mig själv för att jag inte kysst henne när jag hade chansen.
"Brooklyn" sa jag försiktigt för att se om hon fortfarande var vaken.

"Mm" mumlade hon och jag väntade en stund innan jag bestämde mig för att vända henne mot mig för att äntligen kunna kyssa henne, när jag hörde på hennes andning att hon hade somnat.