A sixth sense

Hitta Nemo

När Brooklyn äntligen släppte in mig i lägenheten möttes jag av en stark doft av rengöringsmedel. Jag rynkade på näsan. Det såg knappast ut som om de haft en storstädning, så frågan var varför det luktade så mycket rengöringsmedel. Det var nästan som om hon försökte dölja lukten som vanligtvis brukade finnas i hennes hus. "Är du hungrig?" Frågade hon. Jag tittade på henne innan jag nickade. Jag hade knappt ätit någonting på lunchen. "Jag kan beställa någon pastarätt från Pomodoro" sa hon stolt, som om hon var ett litet barn som precis hade lärt sig någonting nytt. Jag nickade ivrigt. Jag älskar Pomondoro. Det är en relativt gammal restaurang som serverar pastarätter och sallader.
"Vad vill du ha?" Frågade hon. Det var då jag insåg att jag inte hade någon aning om vad pastarätten jag brukade äta hette. Jag hade aldrig lärt mig dess namn, men mamma och pappa visste alltid vilken jag menade när jag pratade om den. Jag mumlade lite. "Jag vet inte vad den heter" erkände jag. Hon skrattade till. "Är det en pastarätt eller en sallad? Vad är det i den?". Jag funderade en stund på hur jag kunde säga detta på bästa möjliga sätt, utan att låta som en idiot. "Det är som spagetti och köttfärssås, fast det är pasta istället och så är det tomatsås istället..." svamlade jag. Hon begrundade mig noga, som för att se om jag skämtade med henne. "Så, det är alltså pasta med tomatsås?" Sa hon samtidigt som hon försökte dölja ett skratt. Jag är en idiot. Jag nickade och hon började skratta. Jag kunde inte låta bli att skratta med, hennes skratt var så smittosamt. "Ta av dig ytterkläderna så ringer jag och beställer". Åter igen; jag är en idiot. Jag hade inte tänkt på att jag fortfarande stod i hennes hall fullt påklädd, jag hade inte ens tagit av mig mina skor.

När jag gick in i rummet Brooklyn var i, vilket var köket, blev jag förvånad över hur fint och rent det var. Det luktade extra mycket rengöringsmedel här inne, men jag brydde mig inte. Det jag tänkte på mest var bilderna som satt fast med magneter på kylskåpet. Jag gick diskret fram till det och iakttog varje bild noga. Det var bilder på hennes familj och teckningar som Brooklyn hade gjort som liten. De hade satt upp hennes skolfoton i ordning från yngst till äldst och det var fascinerande att se hur lik hon fortfarande var, samtidigt som hon hade förändrats så mycket mellan varje år. Dem bilderna som fick mest av min uppmärksamhet var bilderna på henne och hennes föräldrar. Det var inte som vanliga familjefoton där alla ser stela ut och ler på ett sätt som får en att se förstoppad ut. De skrattade. De var glada. Det var som att alla fotona var tagna precis i ett av deras vardagliga samtal. Som om någon hade sagt något roligt och fotografen hade passat på att ta bilden. Och bland alla dessa bilder var ett ytterligare ett som fångade min uppmärksamhet mest. Det senaste fotot. Hennes pappa var inte med. Dem skrattade inte. Det hade blivit ett vanligt foto där Brooklyn stod bredvid sin mamma. Ingen av dem log riktigt. De hade inte ens några falska leenden, det var som att hela bilden var fylld med sorg. Jag hoppade till när det ringde på dörren. Pastan var här. Jag vände mig om och såg att Brooklyn hade dukat, med servetter och allt. Precis som att det skulle vara en speciell och fin middag. Hon tog fram pengar ut en kakburk som stod i skafferiet. Det var då jag såg det. Men jag var inte säker. Skulle jag kolla? Skulle jag fråga? Jag kan inte komma hit och börja snoka igenom hennes skåp, men det här kunde vara en stor del till varför hon alltid betedde sig så underligt när man nämnde hennes familj. När hon hade tagit pengarna och gick ut i hallen för att öppna dörren gick jag snabbt men försiktigt fram och öppnade ljudlöst dörren. Jag möttes av en extrem stank, som inget rengöringsmedel i världen skulle kunna få bort. Jag hade sett rätt. Den var full med flaskor. Både tomma och fulla. Fulla med sprit. Var hennes mamma alkoholist? Var det därför det luktade så starkt av rengöringsmedel i huset? För att Brooklyn hade gått in och städat undan spåren av detta, precis som jag hade städat undan spåren av min sjukdom hemma hos mig. Jag stängde skåpet lika snabbt och lika tyst som jag hade öppnat det. Vad skulle jag göra? Jag kan ju egentligen ha missförstått hela situationen. De kanske precis hade haft fest och inte hunnit städa undan? Kanske var det ingenting jag behövde göra? Om Brooklyns mamma nu var en alkoholist så kanske hon redan fick hjälp? Men jag kan ju inte direkt gå fram till Brooklyn och fråga henne om det jag tror stämmer. Egentligen är det inte någonting som jag borde lägga mig i.

"Vad tänker du på?". Jag hade inte märkt att hon hade kommit in i köket igen. Jag ryckte på axlarna och flyttade på mig så att hon skulle kunna lägga tillbaka pengarna i skafferiet. Det fanns tre stolar kring det runda lilla köksbordet. Två av platserna var dukade, men jag visste inte vilken jag skulle sätta mig vid. Så jag väntade på att Brooklyn skulle sätta sig där hon ville innan jag slog mig ner bredvid henne. Det kändes konstigt att inte välja plats, jag var så van vid att alltid göra det i skolan. Men jag ville inte vara påträngande.

Hela denna situation med Brooklyns mamma hade fått mig att tappa matlusten. Jag hade ätit upp ungefär halva min pizza när Brooklyn hade ätit upp hela hennes. Det var inte för att hon åt snabbt, utan snarare för att jag åt så långsamt. "Är allt som det ska?" Sade hon plötsligt. Jag tittade upp på henne. Jag hade min chans nu, jag skulle kunna fråga henne. "Din... Din pappa..." Det var allt jag fick fram. Det var inte ens en fråga utan snarare ett påpekande. "Han gick bort för snart ett år sedan". Hennes röst var förändrad. Det var som att hennes svar var inövat, som om hon behövt säga det alldeles för många gånger. Jag kunde knappt avgöra om hon var ledsen eller om hon var helt neutral med händelsen. Eller, det är väl klart att hon är ledsen, men jag visste inte om hon hade "kommit över det" eller om hon fortfarande var förkrossad. "Jag är ledsen att jag frågade-" började jag, men hon avbröt mig. "Två veckor efter begravningen började mamma komma hem senare, till en början trodde jag att hon bara jobbade extra. Kanske för att få mer pengar nu när pappa inte jobbade. Men när hon en dag kom hem och knappt kunde stå upp själv så började jag inse. Det visade sig att hon hade börjat 'dränka sina sorger i spriten'. Idiot". Det sista sade hon så tyst att jag var osäker på hon verkligen ville att jag skulle höra det eller inte.

Vi satt tysta en stund. Jag hade haft rätt, men vad skulle jag säga nu? 'Ha! Jag hade rätt!'.
"Får hon hjälp?" Sade jag försiktigt. Hon skakade på huvudet. "Hon behöver det, men set är något fel på staten nu förtiden antar jag. Vi har pratat med dem så många gånger, men de har från början inte tyckt att det har varit ett stort problem. När mamma fick reda på det blev hon bara ännu mer deprimerad antar jag. För efter det gick allt bara nerför" förklarade hon. "Varför ber ni inte om hjälp igen?". "Tror du inte att jag har försökt?" Suckade hon. Det blev tyst igen. "Har du ätit klart? Kan vi snälla prata om någonting annat?". Jag tittade på henne igen. "Jag är inte klar, förlåt för att jag äter långsamt". Hon suckade. "Det är lugnt. Förlåt för att jag stressar dig". Det var tyst en stund medan jag åt upp så mycket mer jag orkade av pizzan. Efter det lade hon in resterna i kylskåpet och dukade av bordet.
När hon helt plötsligt sa någonting hoppade jag till. "Va?".
Hon skrattade för sig själv. "Vill du se på film?" Frågade hon. Jag kollade på klockan som hängde på väggen i köket. Det var några timmar kvar tills mina föräldrar kom hem, så jag kunde stanna ett tag till. "Visst" sa jag och förvånade inte bara henne utan också mig själv med hur entusiastisk jag lät. Jag följde efter henne in till hennes sovrum. Hennes säng var noggrant bäddad och runt hennes sänggavel hängde en ljusslinga. Hennes rum var det ända som inte luktade tvättmedel eller sprit. Det luktade... Brooklyn. Det luktade tryggt och hemma, det var en bekant doft. Hon öppnade en garderob och tog fram en filt och några kuddar som hon placerade på sängen. Sedan tog hon fram sin dator och ett sorts underlägg att ha under den. "Vad ska vi se?" Frågade jag nyfiket och satte mig försiktigt på hennes sängkant. "Hitta Nemo" sade hon stolt och öppnade datorn.

Vi gjorde inte mycket mer den kvällen än att se på film och prata. Brooklyn hade berättat att hennes favorit Disneyfilm var Hitta Nemo. Hon visste inte riktigt varför, men det var så det var. Vi hade också pratat en hel del när filmen var slut. Om allt från obetydliga åsikter till personliga saker. Jag hade varit nära på att berätta flera gånger om min sjukdom. Men som tur var hade jag inte gjort det. När jag sedan gick hem kunde jag inte låta bli att le för mig själv. Hitta Nemo. Hon kunde ha valt vad som helst och hon valde Hitta Nemo.

Det var någonting särskilt med Brooklyn som gjorde att hon fick den mesta av min uppmärksamhet, men jag visste inte vad.