A sixth sense

Våning 5

Allt jag kunde tänka på när jag sprang var brevet. Det var skrivet med tre olika pennor. Antagligen vid tre olika tillfällen. I slutet av brevet hade vissa delar av texten smetat ut sig av vad jag antar var tårar. När jag kom fram till porten kunde jag knappt andas. Det tjöt i öronen på mig. Som ett skrikande barn. Ett barn skrikandes efter hjälp. Brooklyn skrikandes efter hjälp. När jag stannade blandades tjuten med de hårda snabba slagen av mitt hjärta. Jag kände blodet dunka genom mina ådror. Jag var yr och min hals var torr som sandpapper. Jag tog ett djupt andetag och lät den kalla luften fylla mina lungor. Det brände.

En massa svordomar fyllde mitt huvud när jag insåg att jag inte kom ihåg portkoden. Kom igen, Finn. Tänk... Tänk. Tänk! Kom igen! Du vet ju det här! Det var... Det var samma år som George Bush efterträdde Ronald Reagan som USA:s president! Det var... Det var 1989! Jag slog snabbt in koden och blev frustrerad när det inte fungerade. Jag fick göra om det tre gånger innan jag insåg att jag hade tryckt fel i all hast. Jag tog ännu ett djupt andetag och skrev in koden igen. Mitt hjärta slog ett extra slag när det fungerade. Jag öppnade dörren och sprang upp till Brooklyns lägenhet på femte våningen. Jag ryckte desperat i handtaget innan jag kom på att det antagligen var låst. Jag ringde på dörrklockan och bankade hårt på dörren några gånger. Sedan väntade jag. 5 sekunder. Jag ringde på igen. 5 sekunder till, sedan ringde jag på dörren. Jag upprepade detta cirka tjugo gånger innan dörren öppnades. Där stod hon. Brooklyn. Mitt hjärta slog snabbare och snabbare nu. Jag hade inte tänkt så här långt. Vad skulle jag göra? Varför var jag här egentligen? Skulle jag be om förlåtelse? Skulle jag bara bete mig som om jag aldrig hade varit arg. Som om vi aldrig hade slutat prata med varandra? Jag tittade djupt in i hennes ljusbruna ögon ännu en gång men den här gången kände jag inte igen dem. De var kalla. Livlösa. Trötta. Blodsprängda. Tårfyllda. Ingen av oss sade någonting och minuterna passerade. Efter vad som kändes som en evighet tog jag äntligen mod till mig. "Får-" Jag stannade upp, min röst hade spruckit och jag gick upp i falsett. Jag harklade mig. "Får jag komma in?" Upprepade jag. Hon stirrade på mig en stund innan hon steg åt sidan så att jag kunde komma in. Jag nickade tacksamt mot henne samtidigt som jag gick in och passade på att titta in i hennes ögon igen. De var hårda. Arga.

Vi stod tysta i hallen i ytterligare några minuter innan jag ännu en gång tog mod till mig att säga någonting.

"Jag... Jag fick ditt brev" sade jag försiktigt. Hon nickade fundersamt. Jag svor för mig själv. Hur kunde jag sabba det här? Hon är så vacker. Hennes sprudlande glädje var det som jag mindes mest. Men nu var den inte där. Den varma glada blicken i hennes ögon var borta. Och det var mitt fel.

Jag kände hur tårar fyllde mina ögon och jag svor för mig själv ännu en gång för att jag var så fånig som grät över detta. "Förlåt" sade jag samtidigt som jag kände hur en tår rann ner för min kind. Vi stod där en stund till. Ingen sade någonting, jag hörde bara ljudet av mitt egna gråt. "Förlåt" utbrast jag igen och innan jag hann tänka kastade jag mig framåt och kramade om henne. Jag fällde inte bara en tår då och då längre. Jag grät. Jag bölade. Jag grinade. Kalla det vad du vill, men det var det jag gjorde. Först hade jag blivit arg på mig själv för att jag stod här och grät med Brooklyn i min famn. Men när jag tänkte på det var det helt normalt. Att gråta är kroppens naturliga reaktion till smärta, sorg, rädsla, ilska och ibland till och med kärlek. Just nu kände jag allt, på samma gång. Det gjorde ont i mig att se henne må så dåligt, det gjorde mig ledsen, det gjorde mig rädd. Rädd att hon skulle neka min ursäkt och lämna mig, för alltid. Och det gjorde mig arg, arg på mig själv, för att jag hade låtit detta hända. Och kärlek. Jag älskade henne. Jag vet inte om det var som en kompis, eller som en syster eller som någonting mer. Men jag älskade henne. Annars hade jag inte varit här nu. Annars hade mitt hjärta inte bultat.

Det jag kände för Brooklyn var annorlunda. Jag hade aldrig känt såhär förut. Aldrig med någon. Visserligen hade jag aldrig känt någonting för någon förut. Men det var någonting som sade mig att det här ändå var någonting speciellt. Någonting extra. För första fången på flera år hade jag haft någon. Och jag hade förstört alltihop. Det fanns någon som faktiskt tyckte om mig. Och jag släppte taget. Och det är det största misstaget jag någonsin har gjort. Jag berättade det för Brooklyn och nu satt vi där i hennes säng igen. Precis som vi hade gjort den där gången när vi tittade på Hitta Nemo. Det kändes så konstigt alltihop. Att vi satt här nu. Att bara för en halvtimme sedan hade jag stått i hennes hall och gråtit med henne i mina armar.

Med henne i mina armar.

Det pirrade till i min mage och ännu en gång tänkte jag tillbaka till första gången jag var här. Jag mindes hur hennes hand av misstag hade rört vid min. Och mitt hjärta hade slagit ett extra slag. Det hade gjort som ett litet skutt. Sedan hade det bubblat och pirrat och stuckit till i min mage. Och just ikväll. När jag satt i hennes säng igen. Just när hon satt här tätt intill mig under täcket, men huvudet mot mitt bröst och det ända jag kunde höra var hennes snyftningar och hennes ärliga ord upprepas.

"Jag trodde att du hade lämnat mig."

"Jag trodde att du var borta för alltid."

Det var då jag bestämde mig för att vara ärligt mot henne.