A sixth sense

Brooklyns perspektiv V

"Vad var det där om?" frågade Monica när vi kom ut ur klassrummet.
Jag förstod direkt vad hon pratade om, men ärligt talat visste jag inte själv. Jag var orolig.
"Vad menar du?" sade jag oskyldigt.
"Du vet vad jag menar" sa hon spydigt.
Jag skakade på huvudet. "Nepp" sa jag och gjorde ett poppande ljud på p:en.
"Finn" sa hon. "Han bara skrek och sprang iväg från klassrummet" påminde hon mig.
"Det var nog ingenting" ljög jag. Men inte bara för henne, utan för mig också. Jag visste att någonting hade hänt, jag visste bara inte vad.
"Brooklyn". Hon ställde sig framför mig och hindrade mig för att fortsätta gå.
Jag drog en djup suck och himlade med ögonen.
"Vad?" frågade jag.
"Vad var det som hände?" upprepade hon.
"Jag vet inte" erkände jag och tog mig förbi henne. Hon sprang efter.
"Han är konstig" mumlade hon tyst. Den här gången var det jag som stannade upp.
"Vad sa du?" frågade jag irriterat.
"Du vet ju att det är sant" sa hon surt. "Han sitter alltid ensam och han pratar aldrig med någon. Den ända han pratar med är dig, och jag fattar inte varför. Jag är mycket snyggare..."
"Ursäkta?"
"Alltså, Brooklyn. Du är typ jättegullig och vacker och sådant, men du vet att jag ser mycket bättre ut. Alla killar i klassen faller lätt för mig. Den ända som inte gör det är Finn" sa hon malligt. Jag funderade en stund och slickade mig om läpparna.
"Så du menar att Finn är konstig bara för att han inte är kär i dig?" röt jag.
"Alltså, jag menar... Lite kanske. Men han är bara allmänt konstig. Fast alltså, jag fattar inte varför han inte typ utnyttjar hans utseende. Du vet, han är ju fett snygg. Men ändå pratar han aldrig med någon" sa hon och ryckte på axlarna och fortsatte gå.
Jag kokade av ilska. Hon hade fel. Finn är inte konstig. Och om hon nu så gärna ville prata med honom kunde hon väl gå fram till honom istället för att sitta och vänta på att han skulle göra någonting. Det var bara en sak hon hade rätt om. Finn var snygg. Det kunde jag inte neka. Hans svarta rufsiga hår föll perfekt över hans panna. Och hans blåa ögon, de var förhäxande.
Jag bestämde mig för att leka mästerdetektiv och hålla mig lugn och försöka få reda på mer information. "Varför pratar du inte bara med honom då?" frågade jag.
"För att..." hon tystnade. Hon såg nervös ut, och Monica blev aldrig nervös.
"För att..?" uppmanade jag henne.
"För att då skulle alla tycka att jag var konstig. Alltså ingen pratar med Finn och om jag skulle göra de skulle de sluta prata med mig också" förklarade hon.
"Det där är det dummaste jag har hört" sa jag argt. "Varför pratar ni inte bara med honom. Han är jätte snäll och rolig. Han är inte alls konstig. Jag pratar ju med honom, och ni pratar ju med mig" sa jag.
"Tja... du kanske har rätt... Men fortfarande. Du är ny, det är inte samma sak".
Jag bestämde mig för att sluta vara mästerdetektiv. Jag blev alldeles för arg. Istället tänkte jag att det var bättre att ta reda på mer om vad de i klassen tyckte om honom när vi alla var samlade. Jag funderade en stund medan vi fortsatte gå. "Du" sa jag.
"Skulle det inte vara roligt om alla tjejer i klassen skulle ha ett pyjamasparty" föreslog jag.
"Jaaaa!" utbrast Monica. "Det skulle vara så kul! Vi kanske skulle kunna vara hemma hos mig. Eller Sara, hon har ett jättefint rum. Eller så går vi hem till Bella, hennes hus är så stort och hennes rum är typ dubbelt så stort som mitt" fortsatte hon, och hon verkade ha glömt bort vårat samtal om Finn helt.
"Bra... du kan ju fråga dem! Vi kan nog inte vara hos mig. Jag bor i en lägenhet, så det skulle bli för trångt" ljög jag. Eller, egentligen ljög jag inte. Det var trångt. Men det var inte den främsta anledningen.

Jag öppnade mitt skåp och tog ut min jacka.
"Vad håller du på med?" frågade Monica. "Vi har ju flera lektioner kvar":
"Åh... ähum... Jag bara..." mumlade jag medans jag försökte komma på en bra anledning.
"Jag känner mig lite sjuk" ljög jag. "Jag tänkte gå hem".
"Men gumman! Du kan inte bara gå hem sådär. Ska jag följa med dig till skolsyster och fråga om du kan få en värktablett?" frågade hon. Sedan kom hon närmade och viskade i mitt öra.
"Eller fick du precis mens? För om du vill kan du få låna ett par trosor från mig. Jag har ett par extra i skåpet".
"Nej tack..." sa jag, förvånad över vad hon precis hade sagt.
"Jag ska nog gå till skolsyster och fråga vad hon tycker. Men kan du säga till läraren att jag är där och kanske ska gå hem?" frågade jag och låtsades bete mig som om jag var sjuk.
"Absolut, Brooklyn. Jag ska göra det. Krya på dig". Hon gav mig en stor kram och jag tackade henne. Sedan gav jag ut en stor suck av lättnad när hon gick iväg och äntligen lämnade mig ensam.