A sixth sense

Anfallet

Jag hade lyckats komma hem precis innan mina föräldrar. När de fick se mig sprang de på direkten fram och kramade mig. Jag slank ur deras grepp och kollade förvånat på dem. De hade gråtit, då var det dåliga nyheter på gång. Hittills hade jag klarat mig ganska bra. Jag hade känt av att hörseln på mitt vänstra öra var lite sämre här om dagen, men idag hade det känts bra.
"Finn, vi behöver prata med dig".

Jag låg i sängen och stirrade upp i taket. Pappa hade målat om mitt tak när jag var liten, han hade målat stjärnor med någon sorts självlysande vit färg så när jag släckte lamporna var det som att ligga under en klar stjärnhimmel. Det kommer att bli sämre. Jag vet. Jag vet att det kommer att bli sämre. Det visste jag redan från början. De tror att det kommer att gå snabbt neråt snart. Det visste jag också, Jag visste att det antagligen skulle gå snabbt när det väl hade börjat. Men jag hade aldrig fått reda på när. Snart. Vad menade dem med snart? Snart som imorgon, snart som om någon vecka, snart som om månader? Hur snart var snart egentligen? Det kunde vara när som helst. Jag skulle kunna vakna upp imorgon och vara blind. Vem vet? Inte ens läkarna kunde veta sådant. Det högg till i mitt vänstra öra. Snälla säg att det här inte var “snart”. Det började tjuta, som om jag hade fått tinnitus. Nej, nej, nej! Det får inte börja redan nu! Jag satte mig upp i sängen men det gjorde det bara ännu värre. Det ilade i hela huvudet och det var som att jag hade en blandning av lock och tinnitus. Mina föräldrar stormade in i rummet, jag hade inte hört det själv men jag skrek. Jag visste att jag skrek men jag hörde ingenting. Bilden av mina föräldrar blev suddig, men jag blev lättad när jag märkte att det var på grund av mina nu tårfyllda ögon. Jag kunde se paniken i deras ansikten samtidigt som mitt egna tillstånd blev värre. Var det här slutet? Det fick inte vara slut nu. Jag blev ännu räddare när jag insåg att jag inte kände mammas hand på min arm när hon försökte lugna ner mig. Jag såg att den var där, men jag kände den inte. Innan allt blev svart och tyst såg jag stjärnorna i mitt tak, men jag kunde inte fokusera på dem. Det fanns bara en person jag kunde tänka på. Brooklyn.