A sixth sense

1989

Det hade gått en vecka sedan jag såg henne sist. Jag var nervös, jag har ingen aning om varför, men jag var verkligen nervös. Kanske var det för att jag var rädd att hon skulle konfrontera mig och fråga varför jag inte hade svarat på så många av hennes sms eller att hon skulle bjuda in sig själv hem till mig. Kanske redan idag?
För säkerhetsskull hade jag gjort i ordning i huset i helgen. Jag hade städat på mitt rum och jag hade lagt undan papper från köksbordet och sorterat dem i olika pärmar. Jag hade försökt att ta bort varenda liten hint av sådant som kunde avslöja min sjukdom. Jag förstod egentligen inte varför jag försökte dölja det så mycket?
Skämdes jag över det? Det var väl ändå inte mitt fel att jag hade blivit sjuk?
Nej. Jag borde inte vara rädd för vad andra ska tycka om mig om de får reda på det. Om de tycker någonting så tycker de väl bara synd om mig. Kanske är det just det jag oroar mig över? Att alla ska börja bry sig om mig eller se på mig som en annan person? Jag vet inte, men jag hatade att tänka på det.

Jag var - precis som vanligt - tidig till skolan idag också. Hela tio minuter. Till min förvåning satt Brooklyn redan på sin plats när jag kom in. När hon såg mig reste hon sig snabbt och sprang fram och... Kramade mig?!
Jag kunde inte göra någonting. Jag bara stod där, förstenad. Jag kramade inte tillbaka, jag sa ingenting och jag tror att jag för några sekunder slutade andas. Efter sekunder som kändes som minuter backade hon ut från kramen och tittade på mig med ett stort leende. När hon såg mitt chockade uttryck så försvann hennes leende dock, men jag kunde fortfarande se hur glad hon var i hennes ögon.

"Förlåt. Personal space, jag fattar" mumlade hon.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara, jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Vi måste ha stått där och stirrat på varandra i en minut innan jag tillslut gick och satte mig. Men jag sa fortfarande inte någonting. Inte för att jag inte ville säga någonting, jag litade bara inte på min röst just nu. Brooklyn slog sig ner bredvid mig bara någon sekund efter att jag hade satt mig till rätta. Jag tittade upp på henne.
"Hur mår du? Jag har saknat dig". Orden som lämnade hennes läppar var ofattbara. Jag tror aldrig att jag hade hört någon säga dem till mig tidigare.

Jag har saknat dig.

Ännu en minut passerade.
"Finn? Är du okej?". Jag sträckte på mig. "Jo, jag-" jag harklade mig när jag märkte att jag fortfarande inte kunde lita på min röst och det lät som att jag fortfarande var i målbrottet.
"Jag mår bra. Hur mår du?".
Hon log mot mig igen. "Jag mår bra. Jag är lite trött bara" svarade hon och jag insåg precis att hon faktiskt hade varit här tidigt. Men hur tidigt är frågan?
"Hur länge har du varit här?" Frågade jag. Hon tittade på mig innan hon vände blicken mot hennes knä.
"Sedan halv" mumlade hon. Jag blev så förvånad så att det kändes som att jag hade satt luften i halsen.
"Var du här en halvtimme innan skolan började? Varför?". Jag själv brukade komma tidigt - men inte så tidigt. Och jag hade mina anledningar. "Du brukar ju också komma tidigt" sade hon plötsligt. "Jo, men inte såhär tidigt" sa jag. "Kanske inte. Men vad är din ursäkt för att komma tidigare än alla andra varje dag?" Sade hon och jag märkte att hon bara försökte undvika att svara själv. "Jag har många skäl". Jag tog ett djupt andetag. "Jag kan berätta några av dem om du berättar ditt". Det här kunde vara ett tillfälle för mig att få reda på någonting om henne. Kanske hade hon bara tänkt att vi började tidigare än vi brukar idag, men det fanns ändå en möjlighet att jag kunde få reda på någonting nytt, kanske någonting som jag kunde använda i min presentation om henne. "Jag..." Hon sneglade på klockan. "Vi börjar snart". Jag drog en djup suck. Hon ville verkligen inte prata om detta, men jag behövde veta. För projektet alltså, det var inte så att jag faktiskt brydde mig. Eller? Nej. Det var för projektet. Jag behövde komma på ett sätt att komma hem till henne och få reda på mer om både henne och hennes familj.

Under lunchen hade jag försökt tänka ut ett sätt för henne att praktiskt talat bjuda in mig till henne. Jag hade kommit på många olika idéer, men bara en av dem var bra nog. Den var dålig, men bra nog.

"Varför sitter du här?". Okej, detta var första steget, hon hade märkt mig. Jag drog en djup suck. "Ska du inte gå hem?" fortsatte hon. Nu gäller det. "Jag glömde mina nycklar hemma" suckade jag. Jag ljög. Jag hade inte glömt dem. Jag hade dem längst ner i yttersta facket på min ryggsäck.
"Är det ingen hemma?" Frågade hon. Jag skakade på huvudet. "Mamma och pappa skulle på ett möte och kommer inte hem förrän senare mot kvällen" förklarade jag. Detta var ingen lögn dock. Mamma och pappa skulle ha ett möte med en av mina doktorer för att se om de hade kommit på någonting mer om min sjukdom än. "Men du kan ju inte sitta här i flera timmar" utbrast hon. Jag tittade på henne och försökte visa hur ledsen jag var samtidigt som jag suckade igen. "Jag har ingen annan stans att vara, så...". Det var tyst en stund innan hon svarade. Och innan det hade hon stått där och öppnat munnen som för att säga någonting men sedan ångrat sig och stängt den igen säkert 3 gånger. "Jag antar att du kan följa med mig hem en stund" sa hon tyst och snabbt. Som om hon hoppades på att jag inte skulle höra. Men det gjorde jag, och det var precis det jag ville höra.

När vi kom till lägenheten hon bodde i stannade hon plötsligt utanför porten och vände sig mot mig. "Jag behöver se om mamma är hemma först, och kanske göra i ordning lite. Jag kommer tillbaka om typ tio minuter max" sa hon allvarligt. Hon skulle inte lämna mig här va? "Kan jag åtminstone få komma in i trapphuset?" Frågade jag för att vara säker. Hon nickade. "Självklart, jag tänkte inte direkt lämna dig här utanför". Hon skrev in portloden snabbt, som av en vana, men jag hann precis uppfatta den. 1989.