A sixth sense

Brooklyns perspektiv IV

Att få Finn tillbaka till lägenheter var svårt. Han var vaken den mesta tiden, men jag tror inte att han var medveten om vad som hände. Som när man har somnat i soffan och någon väcker en för att man ska hå och lägga sig i sängen. Man är liksom vaken men samtidigt inte.

Vi hade varit här i ungefär 40 minuter. Finn satt i soffan i mitt rum och jag gick fram och tillbaka och ojade mig.
Jag visste att jag borde runga hans föräldrar, eller en läkare, men Finn hade tydligt sagt att det inte behövdes och jag kunde inte göra någonting emot hans vilja. Inte nu i alla fall. Jag hade frågat honom flera gånger och hoppats på att han någon gång skulle ge vika, men han hade varje gång sagt att han var okej och att han inte ville lämna mig.
"Vill du ha lite vatten?" Frågade jag försiktigt. Finn tittade upp på mig med en hård blick som jag inte hade sett förut. Jag blev rädd och det måste ha märkts på mig för han drog en djup suck och släppte den arga blicken och svarade "ja, tack".
Jag nickade långsamt och gick ut i köket. Jag tog ett glas från skåpet och fyllde det med kallt vatten från kranen.
Vad hade hänt egentligen? Alex? Jag trodde att vi var vänner. Han hade försökt kyssa mig. Det var inte det som var problemet. Problemet var att han inte hade lyssnat på mig när jag hade sagt nej. Om inte Finn hade varit där vet jag inte hur långt det hade gått. Jag kände på min hals. Det sved. Idiot.
Jag gick tillbaka in till mitt sovrum med vattnet. Finn satt kvar i soffan och när han hörde att jag kom tillbaka tittade han upp på mig med den där hårda blicken igen. Jag blev lika rädd den här gången. Jag kände igen blicken nu. Det var samma blick han hade när han slagit till Alex. Det var en blick som listade efter blod.
"Vad hände?"
"Vad hände Brooklyn?" Fortsatte han men nu starkare.
Jag satte mig ner bredvid honom och drog en djup suck.
"Försök att dricka lite" sa jag tyst och försökte undvika hans fråga. Han var tyst, han tog inte emot glaset. Han bara satt där med sin blodtörstiga blick.
"Jag ville fortsätta" sa han livlöst.
"Finn..." Sa jag och tog ett djupt andetag. "Det är okej".
"Nej! Det är inte okej!" Skrek han och jag blev så rädd att jag hoppade till och lyckades spilla halva glaset över hans bröst. Jag var rädd. Jag visste vad Finn var kapabel till. Han var redan arg och nu hade jag säkert gjort honom ännu argare.
Jag ställde ner glaset på soffbordet och la händerna för munnen.
"Förlåt Finn".
"Förlåt, det var inte meningen... Du... Du skrämde mig... Förlåt" upprepade jag. Han sa fortfarande ingenting. Men hans kalla blick var borta nu.
"Det är bara vatten... Det torkar snart. Jag kan hänga tröjan på tork i badrummet om du tar av den" sa jag fort innan jag han tänka på vad jag precis hade sagt.
Bad jag precis Finn att ta av sig sin tröja?
Gosh, Brook, lugna ner dina hormoner.
Jag försökte intala mig att det inte var någon bra idé, men jag kunde inte hjälpa det. Jag tog tag i axlarna av hans tröja och försökte dra av den, men den hade klibbat fast i hans hud av vattnet.
Han tog tag i mina handleder och tuttade mg djupt in i ögonen. Mitt hjärta började slå fortare. Vad tänkte han göra? Skulle han skada mig? Eller försökte han bara komma närmare på något sätt?
"Förlåt mig".
Jag blev förvånad.
"Förlåt mig. Det var inte meningen att skrämma dig" fortsatte han. Han släppte försiktigt mina armar och jag lät dem falla ner till hans midja. Jag nickade försiktigt och bet mig i läppen, rädd för att säga någonting olämpligt.
Jag tittade ner på hand blöta kropp och pillade med hans blöta tröjkant.
Det tog mig tillbaka till när vi satt i matsalen i början av året och jag hade skrämt Finn så han spillde vatten på sig och jag kunde se igenom hans vita tröja. Nu hade det hänt igen. Hans tröja satt tätt emot hans kropp och förtydligade konturen av hans magrutor. Plötsligt ställde han sig upp och försökte ta av tröjan själv men den fastnade vid hans nacke och han famlade blint runt i rummet och höll på att ramla omkull. Jag kunde inte låta bli att skratta, det såg så roligt ut. Jag stod där och tittade på honom en stund innan jag bestämde mig för att hjälpa honom. Jag tog tag i hans tröja och med ett ryck drog den över hans huvud. Ett kraftigt ryck som fick oss båda att ramla ner på sängen. Jag började skratta igen där jag låg ovanpå Finn. Jag märkte inte att han hade slutat skratta förrän jag kände hans hand snudda vid min kind när jan satte en strimla hår bakom mitt öra. Jag slutade skratta och tittade in i hans klarblåa ögon. Han har så vacker. Jag ville stanna såhär för evigt - förlorad i hans ögon. Men det gick inte. Det skulle aldrig funka. Han kunde inte gilla mig. Inte på det sättet.
"Jag... Ähum... Jag kanske borde gå och hänga den här på tork" sa jag snabbt och skyndade mig iväg med tröjan i handen.
Jag hängde upp tröjan i badrummet och lutade mig sedan mot handfatet.
Vad höll jag på med? Jag fick inte göra såhär. Jag såg på mig själv i spegeln. Det gick inte. Jag var knappar bra bog i alla fall. Jag satte på kranen och skvätte lite kallt vatten i ansiktet. Vi var bara vänner. Jag hörde en svag duns från mitt sovrum och sprang genast dit.
"Finn?!" Han stod lutad mot väggen.
"Finn! Är du okej? Vad hände? Finn kan du höra mig?!"
Hans ansikte var hårt tryckt mot väggen och det var som att han kämpade för att hålla sig uppe.
Jag ville hjälpa honom. Jag ville ta tag i honom och hålla honom på fötterna. Men jag var för rädd. Ännu en gång var jag rädd.
"Finn. Snälla svara mig..." Jag kände hur mina ögon blev våta. "Snälla!" Bad jag. "Snälla Finn, gör inte såhär mot mig! Jag älskar dig..." Viskade jag.
Finn tryckte sig upp från väggen och försökte stå rakt.
"Finn? Kan du höra mig?" Upprepade jag. "Finn!"
Han gav ifrån sig ett högt skrik och från ingenstans slog han handen genom väggen. Jag tystnade. Finn flåsade och det var som att jag kunde höra vartenda andetag han tog.
"Finn" sa jag försiktigt och hörde hur min röst gick upp i falsett. Han vände sig mot mig och jag kunde se att han också grät. Han tog försiktigt ut handen ur väggen och vitt damm och färg föll ner på golvet. Vi stod en stund och vara tittade på varandra innan han vände sig om och litade sig mot min byrå. Jag kunde se på hans bara rygg hur han spände sina muskler. Det var som att han höll på att explodera. Jag tyske synd om honom. Jag gick försiktigt och tyst fram och la handen på hans rygg. Han spände sig ytterligare lite till men slappnade sedan av. Jag lade händerna runt hans kropp och kramade honom. Jag kände hans varma hud under mina händer. Jag lutade mitt huvud mot hans rygg. "Finn" viskade jag. "Det är okej".
Han vände sig om vilket tvingade mig att släppa honom. Jag funderade en stund på vad jag skulle säga. Då såg jag hans trötta ansiktsuttryck. Det hade varit en jobbig dag.
"Du borde sova".

Jag hade fått ringa tills finns föräldrar och pratat med dem om vad som hade hänt idag och jag förklarade att han var för trött för att ta sig hem och att han fick sova här. Mamma var fortfarande på rehabilitering. Jag var inte säker på när hon skulle komma hem, antagligen nästa vecka. Finn låg i min säng med bara mjukisbyxor. Hans tröja var torr, men han hade valt att inte ha på den när han sov.
"Är du okej?" Frågade jag honom.
Han nickade långsamt. Men han sa ingenting. Jag fick intrycket att han inte ville prata med mig mer. Jag kickade tillbaka och började gå mot dörren.
"Vart ska du?" Utbrast han. Jag vände mig om och tittade på honom. Han satt upp i sängen. "Jag tänkte gå och lägga mig i soffan" förklarade jag.
"Snälla, lämna mig inte" viskade han.
"Finn... Jag lämnar dig inte... Jag tänkte bara-"
"Stanna... Snälla." Avbröt han.
Jag funderade en stund. Jag kunde antingen lägga mig på soffan i vardagsrummet, i soffan i mitt rum... Eller i sängen bredvid Finn. Jag visste inte om han skulle vara okej med det. Men jag ville försöka. Jag gick försiktigt fram till sängen. Han lyfte på täcket och hoppade in en bit. Jag lade mig försiktigt ner bredvid honom. "Förlåt" mumlade han. Jag vände mig mot honom. "För väggen" fortsatte han. "Det är okej" sa jag.
Men jag visste att om mamma såg det skulle hon bli förbannad. Vi skulle inte ha råd att laga hålet.
"Förlåt" sa han ingen.
"Det är okej".
Jag flyttade mig närmare honom och lade mig tätt mot hans varma kropp.
Jag kröp ihop mot hans bröst. Det var tyst. Allt jag kunde höra var hans andetag och slaget av hans hjärta.
Åh, jag ville aldrig att det skulle sluta slå. Jag ville aldrig att det här ögonblicket skulle ta slut. Det var så lugnt och stillsamt. Att bara ligga här i hans armar. I Finns armar. Jag hörde ett svagt "God natt" innan jag somnade.