A sixth sense

Brooklyns perspektiv II

När mamma kom hem var klockan nästan två på natten. Jag hade inte kunnat sova och när mamma kom in var hon inte direkt tyst. Själv var jag knäpptyst. Jag ville inte göra några ljud, jag ville inte att mamma av någon anledning skulle gå in på mitt rum och "titta till mig" som hon gjorde ibland när hon kom hem sent. Det kanske var fint att hon fortfarande brydde sig, innerst inne. Men varför kunde hon inte visa det när jag var vaken istället för att komma in med en stank av sprit och väcka mig?
När det helt plötsligt blev tyst kunde jag inte låta bli att oroa mg. Jag var arg på henne. Jag var förbannad. Men jag brydde mig fortfarande. Det är någonting konstigt med en familj. Det spelar ingen roll hur mycket man bråkar eller hur många gånger man säger att man hatar varandra, för innerst inne älskar man dem och man vill att dem ska ha det bra. Jag önskar bara att mamma hade ett bättre sätt att visa det på. Jag väntade en stund innan jag gick upp för att se varför det hade blivit så tyst. När jag kom ut i vardagsrummet fick jag mitt svar. Mamma hade somnat på soffan. Jag drog en djup suck. På något sätt såg hon så gullig ut när hon sov, jag vet inte varför, det bara var så. Och det förargade mig. Jag suckade ännu en gång samtidigt som jag lade en filt på henne innan jag gick tillbaka till mitt rum. Jag var på väg till sängen när jag snubblade på täcket jag och Finn hade haft bär vi såg på film. Jag ramlade nästan omkull men han tack och lov få tag i balansen innan det hände. Jag mumlade argt för mig själv och tog upp täcket och satte mig på sängkanten. Jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig själv. Då kände jag den. Lukten. Det var Finns doft. Jag lade mig ner i sängen och gosade in mig i täcket. Jag brukade inte sova i det, men jag antar att jag kunde göra ett undantag. På något sätt kändes det tryggare att sova nu, så jag slöt ögonen och tänkte tillbaka på allt som hänt under kvällen. Vi hade suttit tillsammans under täcket och tittat på Hitta Nemo. Det var min favorit Disneyfilm. Jag visste inte varför, ärligt talat. Men jag gillade den. Och set gjorde Finn också. Det var i alla fall det han sa. Hans favoritdel var när Darla kom. Det var den delen jag hade avskytt när jag var liten, och jag hade alltid bett min pappa att titta med mig när hon kom. Jag brukade få sitta i hans knä och vända ansiktet mot hans bröst för att inte se vad som hände på Tv:n. Jag var nära på att göra samma sak med Finn av gammal vana, men som tur var gjorde jag det aldrig. Jag tog ett djupt andetag igen. Finn var det första jag hade berättar för. Han var den ända av mina kompisar som visste om tillståndet min mamma var i. Och jag var glad att han visste, jag litade på honom. Jag hade kollat på honom när han stod och glodde på bilderna vi hade på kylskåpet, och jag visste när han nämnde min pappa vid middagen att jag inte skulle kunna undvika det för alltid. Så jag hade sagt det, och vilken lättnad det hade varit. Jag hade velat säga det till någon så länge, men jag jade aldrig hittat någon jag verkligen kunde lita på förut. Det kanske är ganska dumt, eftersom att jag och Finn bara har känt varandra i några veckor, men jag litade mer på honom än någon annan just nu. Förhoppningsvis kanske han skulle vara mer öppen till mig nu också, så att jag kan få reda på vad som döljer sig bakom den där perfekta pojken. Bakom hans perfekta klarblåa ögon. Bakom hans svarta hår och sneda leende. Det var någonting särskilt med Finn, jag kände det på mig. Men vad?

Någon sådan perfekt måste dölja någonting.