A sixth sense

Brevet

Hej, Finn.

Jag har ingen aning om ifall du kommer att läsa detta brev, eller någon annan för den delen. Men jag skriver det ändå.

Mamma är sämre. Mycket. Hon fick åka till sjukhuset för akut alkoholförgiftning. Hon kom hem för två dagar sedan och allt hon gör är att ligga i sängen. Jag kom in till henne med ett glas vatten igår. Hon luktade på det och försökte se vad det var. När jag sade att det var vatten kastade hon glaset i väggen. Idiot. Jag hatar henne. Men hon kan inte hjälpa det.

Du visste alltid vad du skulle säga när jag var ledsen över mamma. Men just när jag behövde dig som mest så försvann du. Ni båda åkte in till sjukhus på samma dag. Jag hade ingen att prata med när du var borta. Någon kille från kommunen som hette Rasmus kom hit och städade, lagade mat och tog bort all sprit från vårt skafferi. Det luktar så ovanligt i lägenheten nu. Rasmus var okej, men jag behöver ingen barnvakt. Jag är nästan sjutton. Septemberbarn.
Din mamma är snäll förresten. Hon är inte alls som min mamma. Jag förstår att du inte ville att jag skulle veta. Och jag förstår om du är arg för att jag vet. Men jag är glad att jag gör det. Jag förstår så mycket bättre nu. Fast samtidigt förstår jag inte alls. Det är orättvist, Finn. Livet. Allt. Och jag vet att du kommer hata att läsa detta; men jag tycker synd om dig. Och din familj. Och om min mamma. Jag tycker synd om alla som har drabbats av existens.

Jag vet inte vart jag försöker komma med det jag skriver. Allt blir bara kladdigt och konstigt och jag försöker att inte gråta på pappret medan jag skriver detta. Bläckpennan skulle bara kladda ännu mer.

Ärligt talat, Finn, jag hatar detta. Jag förstår inte varför du har börjat ignorera mig helt plötsligt. Jag antar att det är för att jag vet om din sjukdom nu, men jag förstår det ändå inte. Jag har inte haft en vän som du på flera år. Jag känner att jag kan berätta allt för dig, och det är i stort sätt det jag har gjort. Därför är jag lite besviken på att du inte berättade för mig att du var sjuk. Men jag förstår ändå att du inte ville att jag skulle veta. Men du kan lita på mig, du vet det va? Jag har inte berättar för någon om dig. Inte ens för Karina. Jag vet inte om hon kanske redan vet, men ändå. Jag har inte ens berättat för Emile (gosedjuret jag berättade för dig om). Och oavsett om du vill vara min vän eller inte så kommer det fortsätta så. Jag tänker inte berätta för någon.

Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva mer. Jag vet inte hur jag ska fortsätta detta brev, eller hur jag ska avsluta det. Jag har suttit och gråtit i en timme medan jag skrivit detta. Jag har tänkt mycket. Jag har funderat på att ta ut mina känslor genom att skada mig. Men jag vill inte det. Det känns dumt. Och du är den ända jag kan berätta det för.

Förlåt om jag någonsin har skadat dig. Jag saknar dig.