People Change - O.M

39

"Oscar?!" jag sa hans namn igen. Han kollade på mig en stund och när han insåg vem det var i dörröppningen spärrades hans ögon upp.

"Lydia, ge mig två sekunder bara. Jag är i en jobbig situation just nu. Vänta utanför" mumlade han kort och jag gjorde som han sa och stängde dörren. Jag gled sakta ned till sittande position emot väggen precis bredvid dörren. Jag begravde mitt huvud i mina knän och jag försökte få klart för mig vad som nyss hade hänt, men min hjärna ville inte sammarbeta.

Dörren bredvid öppnades och en okänd tjej sprang snabbt ut och ner för trappen. Jag kunde inte identifiera hennes utseende men hennes kroppsform var typisk något Oscar skulle falla för. Strax därefter kom Oscar ut ur dörren och jag ställde mig snabbt men osmidigt upp. Jag ställde mig framför honom och lät honom starta konversationen.

"Aha" sa han och kollade på mig med höjda ögonbryn.

"Aha? Aha?! Är aha det enda du kan säga efter du har legat med någon annan, Oscar Molander?" frågade jag frustrerat och han ryckte på axlarna.

"Ja" svarade han kort och jag kollade chockat på honom med öppen mun.

"Oscar, jag var alltså inte tillräckligt för dig? Du nöjde dig inte med mig så du blev tvungen att ligga med någon annan. Vet du hur jäkla ont det gör att inte känna sig tillräcklig?" sa jag högt och kollade rakt in i Oscars ögon.

"Lydia, se inte så förvånad ut. Vi är fan heller tillsammans och jag får väl göra vad fan jag vill" sa han och himlade med ögonen.

Min mun slogs öppen ännu mer och jag gjorde ansats för att säga något men jag fick inte fram några ord. Jag andades in luft i mina lungor och blinkade snabbt. "Jag trodde vi hade något"

"Att vi hade något? Aa visst, Lydia. Varje gång jag har sagt att jag älskar dig eller jag har påstått att vi var något mer än vänner så har jag varit full. Inse det" sa han och mina än så länge torra ögon blev blanka.

"Men Os-scar alla kyssar, alla stunder och alla leenden, betyder dem inget för dig?" frågade jag ostabilt och han fnös högt.

"Baby, ibland behöver jag bara något som får mig att tänka på något annat och du var den, nu behöver jag inte det längre så lämna mig ifred" sa han och orden kom som en kniv rakt in i mitt hjärta.

"O-Os-Oscar?" stammade jag samtidigt som den första tåren föll från mitt öga.

"Ursäkta men jag vill tillbaka till festen" sa han och gick förbi mig mot trappan. "Och Lydia, Ogge kallas jag"

Oscar försvann ner för trappan och jag stod ensam kvar. Jag vet inte hur länge jag stod ensam men det kändes som en evighet. Jag väntade på att han bara skulle komma upp igen och säga att allt var en skämt, men det hände inte. Istället gick jag sakta ner för trappen med tunga steg och lämnade huset.

In my veins - Andrew Belle (lyssna på den om ni vill för att få lite feeling. Annars vill jag rekommendera den låten eftersom den är otroligt bra!)
Du vet att du gråter när tårarna blöter ner hela halsen och dina kinder känns som du nyss har tagit ett dopp. Du vet att ditt hjärta har brutits mitt i tu när ditt bröst gör så ont att du bara vill slita ut det. Du vet att du är lämnad när det känns som du inte har någon kvar. Du vet att det inte kommer att gå att fixa ditt hjärta när det har gått i flera tusen bitar. Allt bara föll. Alla känslor som jag hade byggt upp, alla minnen och alla glada tankar bara föll bort, som en tung sten faller mot ett tusen meter djupt hav. Allt bara stannade upp. Allt stannade upp även fast jag sprang. Jag sprang så snabbt jag bara kunde och jag stannade inte förens när jag vek mig dubbel och spydde i en buske. Jag fick ut mig allt innehåll jag hade i kroppen och då spydde jag ännu mer. Jag satte mig sedan emot trädet precis bredvid busken. Jag var en enda röra.

Jag visste det, jag kände det. Den osynliga demonen var tillbaka. Demonen som kommer ut på natten när man är som mest ensam. Demonen som lägger sig som en tyngd på dina axlar. Demonen som följer efter dig i de mörkaste skuggorna i flera veckor. Som viskar i ditt öra att du inte är värd något. Som skrattar åt din smärta. Som är orsaken till mer äv hälften av din smärta. Hello darkness, my old friend.

Tankar snurrade runt i mitt huvud och det var som stimmet innan en konsert. Man kunde inte höra något alls. Jag kunde inte höra mina egna tankar. Jag ville inte höra mina tankar.

Varför? Hur? Jag är inte värd något. Jag är inte värd besväret. Jag är onödig. Ingen vill ha mig. Ingen bryr sig. Ingen vill ha dig. Oscar vill inte ha dig. Du betyder inget för honom. Han betyder allt för dig. Du är ensam. Du är så sjukt ensam.

Tårarna föll men ändå kändes mina ögon torra. Mina händer skakade och lika så mina ben. Jag kände mig så tom. Tom i magen, tom i hjärtat och tom i själen. Något som inte var tomt var mitt huvud, det var så fullt att det nästan sprängdes. Jag skrek rakt ut. Jag skrek tills luften i mina lungor tog slut och jag skrek igen. Jag kollade ner på mina händer som skakade och jag knöt dem så hårt att mina naglar skar in i mina handflator och dem gjorde hål på skinnet. Små röda blodstrimmor rann sakta ner för mina händer och jag lät det också. Jag satt långt in i natten och kollade på det röda blodet som sakta sipprade ut från mitt eget kött.

Du är värd all smärta du känner. Fuck you.