People Change - O.M

40

Det började bli gryning och jag ställde mig sakta upp från den platsen på marken jag hade legat på hela natten. Mina ben var vingliga och jag hade det svårt att hålla mig uppe på båda benen. Jag kollade mig runt i omgivningen och jag insåg att jag var i en liten park som jag aldrig hade befunnit mig i förut. Jag var osäker på var jag var och jag hade inte alls några minnen från vilket håll jag hade kommit ifrån.

Jag ryckte dystert på axlarna och började gå, någon gång skulle jag väl börja känna igen mig. Mina ben var trötta och jag hade inte mycket ork kvar i min kropp. Mina ögon var torra och mina kinder var stela från tårarna som hade torkat in. Mina händer skakade fortfarande lite och såren i mina handflator sved. Mina kläder var smutsiga och en aning slitna efter allt rullade på marken av de panikattackerna jag hade fått under natten. Små blodfläckar prydde även mina ljusa jeansshorts. Jag var sjukt trött, men inte något sömn skulle fixa och jag kände mig tom som om jag aldrig skulle le igen. Det var kyligt i luften men jag frös inte. Min telefon var borta och jag hade ingen aning om var den var, jag måste ha tappat den under natten.

När jag äntligen började känna igen mig visste jag inte var jag skulle gå. Jag ville inte hem och inte heller någon annan stans. Jag lät bara mina fötter gå dit dem ville och snart hamnade jag framför ett stort hus där jag hade varit många gånger förut. Jag hoppades att rätt personer skulle befinna sig in huset när jag osäkert gick och plingade på. Jag visste att klockan var fem på morgonen och det var väldigt riskabelt.

Dörren öppnades och ett par trötta ögon kollade på mig med chockad blick. Dem studerade mina slitna och blodiga kläder, mina rödsprängda ögon och mitt svart-kletade ansikte. "Ly-Lydia?"

Jag slängde mig i hans armar och jag drog in hans lukt. Hans blonda hår kittlade mig i min nacke och tårar började åter igen rinna ner för mina kinder. Min kropp skakade och jag orkade knappt inte längre hålla mig uppe på mina egna ben.

"Lydia? Vad har hänt? Prata med mig. Varför har du inte svarat din telefon?" yttrade han nervöst och jag skakade på huvudet.

"Ha-han vill inte ha mig, jag betyder inget för honom" hickade jag fram och Enestad kollade frågande på mig.

"Vem då?"

"Vem tror du? Oscar, Oscar Molander vill inte ha mig" sa jag och jag brast i gråt åter igen. Enestad drog mig till sig och höll hårt om mig. Han höll om mig länge och hans huvud vilade på mitt samtidigt som jag hysteriskt grät. Enestad drog mig ifrån hans famn och han kollade oroligt på mig. Mina ben vek sig mitt framför honom och han greppade tag i mig innan jag föll till marken. Han tog upp mig i hans famn och han bar in mig till hans stora rum. Mina ögon var närvarande samtidigt som min hjärna inte var det, jag uppfattade vad som hände men jag kunde inte ta in och producera det. Precis som när man var liten.

Oscar la mig i hans säng och la hans varma duntäcke över mig. Han satte sig sedan på sängkanten och la sin hans hand på min kind och kollade in i mina ögon. Hans ögon tindrade och hans läppar var formade som ett sträck i hans ansikte. Han lutade sig sakta fram emot mig och hans ansikte var så nära att jag för en sekund trodde att han skulle kyssa mig. "Sov en stund, så mår du bättre sen"

"Tack" mumlade jag och han kollade på mig med allvarliga ögon.

"Ingen fara, Lydia. Jag tänker inte låta något hända dig"

;)&:/()kr(:

Rösta?

Kortaste kapitlet typ någonsin...

+ DET ÄR LOV!!!! + det är guldtuben ikväll!