Min kärlek till dig är som ironi
Om du gråter på grund av mig
Jag skiter i
O att du säger att du saknar mig
Du sa väl att du hata mig
För jag gav o jag gav o jag gav
Jag lät dig bara ta, bara ta, bara ta
Men fick inget tillbaks
Allt som vi gjorde va fel
Inget som vi gjorde var rent
O jag spelade med
Kanske tänker att skiten vänder
Tro mig när jag säger att det inte händer
Tro mig när jag säger att det inte är vi
Efter all vår tid, är det det jag känner
O nu är vi över
Jag skriver brev för jag vill inte för jag behöver
Att jag älskat dig
Ångra mig
Du kommer aldrig lyckas fånga mig
Det här är ett kärleksbrev till dig
som aldrig älskat, som aldrig älskat
Det här är ett kärleksbrev till dig
som aldrig älskat, som aldrig älskat
...
Stänger de tankar, jag vill inte höra
Vill inte såra, tror du jag vill att du skadar mig
Tjatar om kärlek, kärleken hatar mig
Så radera våra bilder
För att bilder blir till minnen
För att minnen blir till sår
För att smärtan blir till år
Det här är ett kärleksbrev till dig
som aldrig älskat, som aldrig älskat
Det här är ett kärleksbrev till dig
som aldrig älskat, som aldrig älskat
- Hov1, kärleksbrev
Musiken spelades högt i högtalarna och jag satt i min säng med ryggen upptryckt mot väggen. Mina armbågar vilade mot mina bara knän och mitt ansikte vilade i mina händer. Jag sjöng inte med i låten men jag lyssnade på varje ord, tog in varje ord och förstod varje ord som spelades. Trots mina slutna ögon kunde jag nästan se ljuset som kom in genom det öppna fönstret och jag förstod att det var en vacker dag ute. Jag stängde mina stängda ögon ännu mer och det blev helt svart. I mörkret letade sig ett ansikte fram och jag såg det vackra ansiktet le emot mig med sina perfekta tänder och vackra ögon. Jag öppnade snabbt mina ögon för jag ville inte se det ansiktet, jag ville inte se honom. Nu istället såg jag mitt vita rum med lila och blåa detaljer. Solen lyste upp rummet så ett fint sommar ljus la sig över det ostökiga rummet. Det fick mig att vilja spy. Rummet var så lyckligt och färgglatt med tavlor med inspirerande citat på väggarna. Usch.
Dörren in till mitt rum öppnades och min blick flyttades till dit. Mamma kom sakta in i och gav mig ett snett leende och kollade på mig med oroliga ögon.
"Lydia," sa mamma tyst och gav mig en uppmanande blick. "Det är 26 grader ute, det är antagligen den varmaste dagen på hela året och du sitter här inne med BH och trosor"
"Men jag mår inte så bra, jag tror jag är sjuk" sa jag och gav ifrån mig en låtsas host och mamma kollade på mig med en är-du-seriös-blick.
"Lydia. Du har suttit instängd på ditt rum i snart en vecka och du äter knappt något. Du spelar samma tre låtar om och om och om igen. Du ser ut som skit och ditt hår är så sjukt fettigt Lydia, du hatar när ditt hår är fettigt. Du är nedstämd och du är otrevlig mot både mig och Hampus och det tycker inte jag är okej" sa mamma med uppläxande ton och hon satte sig på min sängkant och kollade på mig.
"Men jag har psm" sa jag kort och mamma skakade på huvudet.
"Nej det har du inte, du hade du för två veckor sedan. Det vet jag" sa mamma och jag skakade uppgivet på huvudet åt henne och suckade tungt.
"Men snälla bara gå här ifrån"
"Lydia, du har inte lämnat huset sedan den där strandfesten du var på och då du kom inte ens hem sent. Kan du inte höra av dig till Felix eller Enestad?" frågade mamma och jag skakade på huvudet.
"Nopp"
"Men din pojkvän då? Han brukar få dig på bättre humör" sa mamma exalterat och jag kollade på henne med uppspärrade ögon.
"Menar du Stiles Stilinski?" frågade jag lugnt och mamma kollade frågande på mig.
"Va?"
"Va?"
"Nej Lydia, jag menar din pojkvän Oscar eller Ogge eller vad han nu heter" sa hon och jag skrattade känslolöst mot henne och jag gav henne en fejkat leende.
"Han är inte min pojkvän längre" sa jag kort och mammas ögon spärrades upp och hon kollade på mig med lidande ögon.
"Men gumman," började hon och gjorde ansats till att börja krama mig.
"Nej mamma, jag vill inte att du ska tycka synd om mig. Kan du inte bara snälla gå här ifrån?" frågade jag lugnt och mamma nickade sakta och gav mig ett kort leende. Hon ställde sig upp och började gå mot min dörr och hon vände sig om innan hon skulle lämna rummet.
"Lydia, kan du inte bara snälla höra av dig till någon och hitta på något. Ni kan vara här om ni vill. Jag vill bara att du ska vara lycklig" sa mamma vädjande innan hon lämnade rummet och stängde dörren.
Jag kollade på min spräckta iPhone som låg på mitt nattduksbord och jag tog sakta upp den och skrollade igenom alla sms jag hade fått från flera personer. Jag tog gick in på en av dem och suckade tungt. Jag tog telefonen mot mitt öra och satte på mig ett fejkat leende på mina läppar.
"Hej Enestad, har du lust att ses?"
kr/(/kr/((/-
Rösta?!
Jupp jag vet, jag har inte uppdaterat på ett tag men jag har skrivtorka (Rip mig) men nu har jag iallafall skrivit ihop ett halv skevt kapitel. Och nu i några kapitel framöver vet jag vad som ska hända så jag är taggad över det hehe.
+ HOV1 ÄR SÅ BRA JAG SKRIKER
YOU ARE READING
People Change - O.M
Fanfiction"De säger att du ändrar på folk och de vill att jag ska hålla mig borta från dig" sa jag och tog min väska, stängde skåpet och gick mot utgången. "Vem säger att det är något dåligt med att ändras, baby?" ropade han efter mig och jag kunde inte låt b...
