Fallen ängel

8

När jag kom hem satte jag mig ner med knäna uppdragna mot kroppen lutandes emot ytterdörren. Några fräcka tårar kämpade med att komma ut.
Jag drog händerna över ansiktet, försökte minnas vad som egentligen hänt. Jag vet att jag blev överfallen av en man, jag kunde knappt tyda hans ansikte och minnet av mannen började sakta men säkert tona bort. Det kändes som om jag skulle spy, jag mådde illa. Försiktigt reste jag nig upp med hjälp av dörren och gick in i köket. Jag fyllde ett glas med vatten, förde det emot mina läppar och halsade i mig allt. Återigen fyllde jag glaset och tömde det lika fort. Vattnet hjälpte inte direkt. Min blick gled över mina ärmar som blivit uppslitna av stenar och den ojämna marken. Jag drog av mig koftan och kollade på de enkla skrapsåren. Vem var den där mannen? Han måste ha varit i min ålder, kanske lite äldre. Det kändes inte tryggt längre i huset och fort gick jag och kollade om alla fönster och dörrar var ordentligt låsta. En isande känsla gled sig uppför ryggraden och jag var livrädd. Livrädd för mannen, för att vara ensam. En gäspning lämnade automatiskt mina läppar fast att jag var helt yrvaken efter händelsen som nyss inträffat. Jag gick in i badrummet, drog av mina kläder och gick in i duschen som jag också startade. En gnagande känsla kändes i märgen och jag försökte tvätta bort smutsen ifrån armarna och tvålade också in kroppen. En tanke spred sig i mina tankar, jag tänkte att jag tvättade bort händelsen. Lät den åka ner i avloppet och stanna där. Mina tankar avbröts då jag hörde hur ytterdörren slogs upp och sedan stängdes. Sakta stängde jag av duschen och lindade en handduk om mig. Tunga fotsteg hördes där nere. Jag var som i chock och kunde inte få ur mig ett ljud. Jag upptäckte mig själv med att ha slutat andas så fort tog jag ett djupt andetag. Paniken steg inom mig och jag trodde att jag skulle börja gråta. Jag klev ur duschen och tog på mig mina mjukis shorts och linne. Ljud ifrån inkräktarens steg lät genom hela huset och jag lämnade tyst badrummet. Min blick for omkring efter något jag kunde försvarare mig med. Det första jag hittade var en tjock bok och jag tassade försiktigt nerför trappan. Jag var tvungen att vara försiktigt, annars skulle det knarra och ge ifrån sig ljud. Vem det nu än var i mitt hus, befann sig just nu i köket. Det var mörkt i hela huset och plötsligt dök en svart siluett upp vid utgången från köket till hallen. Jag skrek högt och slängde den tjocka boken på siluetten.

" Aj! Förfan, försöker du döda mig? " Den bekanta rösten träffade mig som en smäll. Josh. Generat och skamset la jag händerna över ansiktet.

" Förlåt! " Pep jag och han slog på lyset.

" Har du glömt att jag också bor här? " Sa han muttrandes och såg på boken.

" Förlåt, jag trodde du var någon annan.. " Mumlade jag och såg på honom.

" Så har du stått här och väntat på en seriemördare ska komma på besök? " Jag blängde på honom pågrund av hans ord. Istället för att svara sprang jag uppför trappan och in i mitt rum. Jag slängde mig på sängen och borrade ner huvudet i kudden. En uppgiven suck lämnade mina läppar och jag slöt ögonen. Sakta men säkert lät jag mig omslutas av mörkret och glida in i en djup sömn...

Jag satt upp, på en stor slätt som var inringad utav en tät skog. Det var mörkt ute och månens sken fick träden att kasta kusliga skuggor ifrån sig. En doft av fukt, gräs och barr fyllde mina lungor och på något sätt kände jag mig lugnare. När jag upptäckte att jag bara bar ett par enkla mjukis shorts och ett linne började ett obehag sprida sig längs med kroppen. Hur hade jag hamnat här egentligen? Min första tanke var att försöka komma på vilket håll mitt hus låg åt. Men det var omöjligt pågrund av den täta, mörka skogen. Ett knastrande ljud fångade min uppmärksamhet och jag lät min blick svepa över skogsgränsen. Inget, ingenting alls. Jag drog mig upp på benen och kände fukt som klibbade sig emot min rygg och nakna ben. Det knastrande ljudet återuppstod och jag såg mig fort omkring.

" Hallå? " Pressade jag fram med så lugn röst som möjligt. När jag inte fått något svar provade jag igen, fast lite mer bestämt. Den här gången förvrängdes ljudet till något helt annat. Fotsteg.
Skräckslagen som jag var flackade jag med blicken överallt. En suddig siluett kom plötsligt ut ifrån skogen och gick emot mig. Jag backade bakåt, släppte inte blicken ifrån den.

" Vem är ni? " Frågade jag med en hotfull ton som jag dock misslyckades med och istället bara blev en ostadigt pip. Desto närmare siluetten kom - upptäckte jag vissa detaljer. Det var helt klart en man, en man utan tröja. Han hade en vältränad form och måste ha varit något år äldre än mig. Hans sätt att röra sig på förtrollade mig nästan. Mannens hår var väldigt mörkt, men jag kunde urskilja en svag ton av rött. Ett fånigt, lekfullt leende byggdes upp på hans läppar och han ökade takten. Min instinkt skrek 'spring' men mina ben var som fastfrusna. Jag ryckte, försökte sparka men inget fick mina ben att slita sig loss ifrån marken. Tillslut lydde benen och jag föll hastigt bakåt och slog hårt emot marken. En smärtsam känsla spred sig i kroppen och jag fumlade mig blint bakåt. Mannen gjorde fort ett utfall, satte sig ner på knä vid mig och slöt händerna om min hals i ett hårt grepp. Jag klöste, sparkade och sprattlade. Försökte lyckas komma ur hans djävulska grepp om min hals. Mina luftgångar var blockerade och jag kippade efter luft. Armarna föll rakt ner på marken och jag orkade inte röra en muskel. Mannens ansikte blev suddigare och såg ut att suddas bort. Men en sak lyckades mina ögon tyda, hans läppar. Dem hade format sig till ett djävulskt flin och hans kalla skratt klingade.

" Jag trodde inte att det var såhär jag skulle få träffa dig Aria.. "

Jag vaknade kallsvettig och upptäckte att jag var kvar i mitt rum och det bara hade varit en dröm. Mina kläder var klibbiga och min hals var öm. Jag klev ur sängen och gick fram till spegeln. Min hals hade två stora avtryck, det liknande ett par händer. I ett kort ögonblick tappade jag andan och kände paniken börja gno inom mig. Det hade inte varit en dröm, allt hade hänt på riktigt.

———
Puh, done.
Xo Vilma