Fallen ängel

23

Nath hade skjutsat hem mig igen. Han hade noga gått igenom vad jag fick göra och inte göra. Han hade fortfarande inte förklarat varför just 'djävularna' hjälpte mig. Jag trodde att det var änglarnas jobb? När jag frågade om mina föräldrar, avfärdade han iväg frågan som luft eller sa inget. Tillslut gav jag upp och var tyst resten av vägen hem. Under den tiden i bilen hann jag tänka till. Min bror har aldrig riktigt varit så värst lik mig eller mina föräldrar. När jag var liten frågade jag alltid mamma varför Josh inte såg ut som oss andra i familjen. Dem hade bara skrattat lite och sagt att han kanske var en utomjording. Jag minns också att jag skrattade så mycket att jag kissade på mig. Kanske hade jag en väldigt torr humor när jag var yngre.

Jag gick uppför den slitna verandan, låste upp dörren och klev in i huset. Josh verkade inte vara hemma då hans bil inte stod parkerad utanför. Magen kurrade till och jag sneglade ner på den innan jag gick in i köket för att fixa något att äta. Under tystnad funderade jag på vad jag skulle laga och bestämde mig tillslut för makaroner och köttfärssås. Det var lätt att göra och väldigt gott.

När jag tillslut ätit upp den stora portionen jag tagit gick jag och diskade disken. Jag drog handleden över pannan och fortsatte sedan med mitt. Efter allt som Nath sagt, kände jag mig nästan aldrig trygg. Inte ens i mitt egna hem gjorde jag det. För så fort jag bara såg ut genom fönstret, så tycktes det alltid svepa förbi något och det gav i mig rysningar. Och så har jag börjat inbilla mig saker, som tillexempel att någon hade skrattat. Jag är hundra procent säker på att det bara var i mitt huvud och inget annat. Men man vet aldrig.

Luften var kall. Vinden drog i mitt hår och fick det att flyga omkring mitt huvud. Det var irriterande.
Jag var inte hemma, utan någon annanstans. Mitt ute på en gata. Jag kände igen den, den kändes bekant. Men min hjärna kunde inte tyda varifrån. Ett klingande, varmt skratt fångade min uppmärksamhet. Jag kände igen det väl. Mamma.

Jag såg mig omkring och längre bort på andra sidan vägen kunde jag se henne. Hon höll armkrok med någon. Jag lyckades tyda gestalten bredvid henne och upptäckte att det var min pappa. De såg lyckliga ut, fulla av liv. Synen fick mig att få tårar i ögonen. Det var längesedan jag såg dem. Jag skrek efter dem men min röst tonade bort. Det enda som lät var ett avlägset, svagt ljud. Det kom inte riktigt fram.

Utan att tänka sprang jag över vägen emot dem. Tårarna var nära och jag var så himla nära på att hinna fram, men stoppades. Det var som om jag träffade en vägg och flög bakåt. Jag rullade över den fuktiga asfalten och kände hur den skrapade upp min bara armar. Jag såg uppåt emot mina föräldrar och låg på sidan. Dem var inte kvar längre. Jag hävde mig upp på benen och ropade återigen efter dem men fick inget svar. Tårarna rann längst mina kinder och det kändes tungt i halsgropen. Jag började springa, det var segt och benen sa emot. Det var som om jag inte orkade. Något stoppade mina ben ifrån att springa.

Runt omkring mig var det tomt, ljudlöst och stilla. Det var som om hela världens befolkning hade dött ut och jag har den enda kvarlevande. Jag skrek efter hjälp men inget kom fram. Nu var jag irriterad och vrålade istället. Jag snodde runt och såg längre bort på vägen. Det var en svag dimma i luften och det enda ljuset kom ifrån några trasiga lyktstolpar med stora mellanrum. Något dök upp under ljuset ifrån en lyktstolpe, en gestalt av en man. Han var klädd i mörka kläder ifrån topp till tå. En svart luvtröja med luvan uppdragen, svarta jeans och svarta kängor. Man kunde inte se hans ansikte och automatiskt tog jag ett steg bakåt. Han började gå, försvann in i mörkret och dimman. Jag såg mig omkring förvirrat och vaksamt. Han hade bara försvunnit.

Jag kände hur två kalla händer omslöt min hals. Drog mig bakåt och hårdnade i sitt grepp. Händerna blockerade luftgångarna och kippade efter luft paniskt.

Jag slog upp ögonlocken och satte mig käpprakt upp i sängen och drog efter andan. In och ut, in och ut.
Andetagen var tunga och ansträngda. Jag tände nattlampan som stod på mitt nattygsbord och tyckte att jag såg en svart siluett svepa över golvet. Jag gnuggade mig i ögonen och såg mig omkring. Mitt linne klibbade sig emot ryggen, lakanet smått fuktigt och täcket låg på golvet. Jag hoppade ur sängen och slängde upp täcket på sängen ingen. Mitt rum var alldeles för varmt, eller var det bara jag. Jag tassade fram till fönstret och öppnade det. Den friska kyliga luften slog emot mig och jag njöt utav kylan som strök över min hud. Jag satte i haspen och kröp ner i min säng igen. Kylan spred sig i rummet och jag slöt ögonlocken.

___

KLART!
Tråkigt kapitel kanske, men slängde bara ihop något lite snabbt.
Hoppas ni gillade det iallafall
PÖSS VILMUST♡