Fallen ängel

12

Jag satt på något som verkade vara en bänk och såg mig omkring. Det var kolsvart och jag verkade vara i en park. Ljudet ifrån gnisslande kedjor ifrån gungorna bröt tystnaden som låg i luften. Ett par enstaka gatlyktorna lyste upp parken. Försiktigt ställde jag mig upp och började gnida händerna över mina ärmar för att få upp värmen. Det var trots allt höst ute. Jag började känna igen mig, detta var parken som låg precis i mitten av min lilla stad. Längre bort lyckas jag uppfatta någon. En svart siluett av en man - sitter på en utav gungorna. Hans huvud höjs uppåt men hans ansikte är svårt att tyda då hans luva hade lyckats forma en sne skugga över hans ansikte. Man kunde se en glimt av hans mun som drog på ett leende. Mannen satte händerna på sina knä och reste sig upp. Han började sakta men säkert gå emot mig och jag kunde inte förmå mig själv till att röra mig. Mannen måste ha varit i min ålder och han hade välformade muskler. Det var då det slog mig. Det måste vara han, killen med svart-rött hår. Paniken verkade sprida sig inom mig. Men jag kunde inte springa, det var som att små ljuva ord viskades inne i mina tankar att jag skulle stanna. Han stannade framför mig och drog ner sin luva. Som jag förespått var det killen, han såg mig djupt in i ögonen och vred huvudet smått åt sidan.

" Jag drömmer va? " Sa jag ynkligt. Killen nickade och drog på munnen.

" Kan man säga. "

" Vem är du egentligen? Först dyker du upp i mina drömmar, sedan i verkligheten. " Det var strävt i halsen och jag lyckades inte låta så modig som jag trodde. Han placerade handen på min kind och strök tummen lätt över den.

" Det ända du behöver veta att du strävar i fara. " Hans ord fick mig att rycka till. Strävar i fara? Nej, jag är normal. Jag är en i mängden.

" Vadå strävar i fara? " Jag såg honom rätt i ögonen.

" Det är folk som är ute efter dig, dina föräldrars död var inte en 'olycka', det var planerat. " Han lät uppriktig och jag bet ihop käkarna. Tårarna försökte tränga sig fram men jag vägrade låte mig själv se svag och ynklig ut.

" Varför är någon ute efter mig? " Mumlade jag och det knöt sig i magen.

" Du är inte som andra jordbor, det är allt du får veta sålänge. " Och med det började han gå iväg. Jag sträckte mig efter honom men mina ben vägrade lyda att springa efter.

" Vänta! Du måste förklara, snälla! " Skrek jag bedjande efter honom. Han fortsatte att gå och verkade ignorera min ord helt. Tårarna lyckades komma ut och jag bröt ihop. Något som jag inte gjort på väldigt länge . . .

Jag slog upp ögonen och började hyperventilera. Jag var alldeles svettig längs med ryggen och lakanet hade slingrat sig om mina fötter och smalben. Jag hade satt mig upp och kippade efter luft. Tårarna forsade ur mig och jag gav ifrån mig snyftande ljud. Min dörr slogs upp och Josh stod i dörröppning med rufsigt hår och såg helt nyvaken ut. När han såg mig skapades en bekymrad min i hans ansikte och sedan satte han sig ner på sängkanten vid mig. Försiktigt drog han in mig i sin famn och försökte lugna ner mig. Han strök handen över min rygg och mumlade lugnande ord. Jag grävde in mitt ansikte emot hans axel och grät ut. Josh hade gjort detta så många gånger att han vet exakt hur han ska göra för att lugna mig. När våra föräldrar dog grät jag alltför ofta, vaknade av mardrömmar som handlade om våra föräldrar och att det var mitt fel att dem dog. Efter ett tag måste jag ha somnat igen för att mina tankar snärjdes in i en djup, trygg sömn.

--------------------------
Kort kapitel men jajajaja, juste det är Eurovision ikväll! Bara jag som inte hejar på Frans? Tror inte att han kommer vinna hehe. Ha en fortsatt trevlig dag.

Kram, Vilma♡