They are perfect

2

"Älskling, det är dags att gå upp nu" jag öppnar sakta mina tunga ögonlock och kollar ut över mitt mörka rum. Lite ljus strimlar in genom mellanrummet mellan fönstret och rullgardinerna.
Borta vid dörren står mamma och kollar på mig för att se att jag kommer upp.
Jag slänger ner mitt huvud på den mjuka kudden igen för att iallafall få några sekunders extra vila. Det tar inte lång tid innan jag känner hur min säng skunkar ner lite i fotandet och en varm hand läggs på mitt smalben som ligger utsträckt utanför täcket.
"Stephanie, nu måste du gå upp" säger mammas varma röst och jag sätter mig upp för att se på henne. Hon är vacker, långt, gyllenbrunt hår, bruna ögon och fylliga läppar. Markerade kindben och ståtlig från topp till tå. Jag har ärvt hennes lilla knappnäsa och den markerade midjan, resten har jag mest fått från pappa. Jag har till skillnad från mamma, mörkbrunt hår som går till slutet av revbenen ungefär. Jag har vältränade ben, armar och mage på grund av fotbollen och långa ögonfransar.
"Slöa inte nu smulan, sätt fart" hon ställer sig upp, drar upp de två rullgardinerna och går sedan vidare för att väcka min storasyster, Sandra.
Jag lägger mig ner igen och är precis påväg att somna om igen, när jag av en slump kollar mot klockan på väggen och ser att den är 07:28...

"Shit"

Jag kastar mig snabbt ut ur duschen och springer ur rummet bort till toaletten som är lite längre ner i korridoren. Jag tar ett hårt tag om dörrhandtaget och rycker upp dörren. Det ända problemet är att dörren är låst... Jag hör Sandras falska sångröst ända ut hit. "Fan också" skriker jag ut i ren frustration. "Stephanie, vårda språket" hör jag mammas röst ropa där nerifrån. "Lite svårt när den där idioten tar kål på mig hela tiden" ropar jag och jag kan nästan höra mammas suck ända upp hit. Dörren bredvid mig öppnas och pappa kommer ut. Bakom dörren ser jag mammas och pappas nybadade säng, några skjortor ligger dock lite vårdslöst slängda över den graciösa bäddningen. Det ser nästan ut som att pappa har haft det lite svårt att välja mellan alla tills han tillslut valde denna ljusblåa skjorta som han har nu. "Den där som du kallade idiot, är faktiskt din syster" säger han och klappar mig på axeln. Jag ser hur han ler sitt varma leende som bara han kan, han blinkar med ena ögat mot mig innan han styr sina steg emot trappan.

Jag hinner verkligen inte vänta på att den där primadonnan ska bli klar så istället skymfar jag mig in i mitt rum och drar fram ett par blåa tajta jeans, ett svart linne som är lite croppad och en svart hoodie från Nike. Jag granska mig snabbt i spegeln som hänger på väggen intill min garderob. Jag lägger med stadig hand, en tunn eyeliner med vinge och kletar på lite maskara på mina långa ögonfransar. På vägen ner för trappan sätter jag upp mitt långa hår i en stram, hög tofs.

Väl nere i köket grabbar jag tag i ett grönt äpple och är precis påväg ut till hallen när mamma stoppar mig med att lägga en hand på min axel.
"Stephanie detta är inte bra för dig. Matchen var igår och det är detta du äter, mår du bra? Lova att säga till om det är någonting" säger hon med orolig blick, jag tycker nästan synd om henne. "Mamma, jag lovar att jag inte har någon ätstörning och jag lovar att berätta annars. Nu måste jag verkligen går för..." Jag kollar på klockan och känner hur stressen dunkar inom mig "min buss går om 3 minute" "oh! Okej, skynda dig då" säger hon och kramar om mig innan hon släpper taget om min axel och jag sätter fart ut i hallen för att ta på mig mina Nike air force.

Adrenalinet pumpar inom mig medan jag springer bort emot busshållplatsen. Jag ser den blå bussen lite längre bort på gatan och ökar takten lite extra. Jag kommer precis fram till hållplatsen när bussen svänger in.
Jag på och blippar mitt kort medan jag letar efter en ledig plats att sitta.
Vi fyra sätena sitter min bästa kompis Sophie. Hon kollar upp när jag sätter mig ner på sätet mittemot henne. Sophie ler stort och tar ur sina hörlurar ur öronen. Man hör tydligt att den hon lyssnar på är Justin Bieber...hennes favorit.
"Hej Stephie" säger hon och omfamnar mig i en stor kram. "hej Soph" jag ler stort tillbaka.
Jag och Sophie har känt varandra sedan vi var 13 år, hon kom ny till klassen och vi klickade direkt.
Även fast vi är så olika så passar vi verkligen bra tillsammans. Hon är hejarklack och jag är ute på plan, helt perfekt!
Nu tre år senare är vi fortfarande bästa vänner och vi vet exakt allt om varandra.

"Grattis för vinsten" hör jag en mörk stämma vika i mitt öra.
Jag kollar upp och ser att det är igen mindre än Jack som står lutad över mitt ryggstöd till stolen.
"Hahaha tack så mycket, ni var inte så dålige ni häller" säger jag och vi skrattar båda två.
Jack rätar på sig och går bak till sina vänner som sitter längst bak. Där de coola sitter.
Både jag och Sophie är tillåtna att sitta där för att vi båda är lagkaptener i sådan sporter som räknas som "coolt" men vi gillar mer att sitta här framme där det är lite lugnare. Det räcker gott och väl med med allt ståhej i skolan.

När jag kollar upp på Sophie igen har hon redan blicken på mig och hon har ett stort leende på läpparna.
"Vad?" Säger jag och min oförståelse speglas i min röst.

"Naaaaaw, ni e sååååå söta"

Hoppas att ni tyckte om detta, kommentera vad ni tyckte och vad ni vill ska hända i boken. Kritik tas gärna emot!

5 kommentarer och 5 röstningar till nästa