They are perfect

EPILOG

"Du är jätte fin"

Sophie möter min nervösa blick och tar tag i min hand som stryker över det gräddvita tyget.
De två portarna öppnas och en stor trappa fylld med rosa rosor fyller mitt synfält.
Pappa sluter upp vid min sida och sträcker fram sin arm medan han tittar på mig med sin tårfyllda men mycket glada ögon.
Tvärtemot mina, är hans ögon blå som indiska Oceanien och ger en fin kontrast till hans puderrosa slips.

"Är du bered för detta sötnos, för om du inte är det går vi bara ut genom den porten där med hakan högt"

Jag skrattar lite innan jag tar ett stadigt tag i pappas kavajklädda arm och tar mitt första steg ner för trappen.

"Låt mig inte ramla pappa"

Min nervösa blick möter hans, det är det ända jag kunnat tänka på de senaste dagarna.
Det hade till och med jagat mig i sömnen, i mina drömmar hade jag ramlat ner för den långa trappan som aldrig tagit slut.
Jag hade bara rullat ner för den och skrikit ända tills jag vaknat, helt dyngsur i svett.

Pappa ger mig en nick, han vet om mina drömmar och har lovat mig minst en miljon gånger att han aldrig skulle låta det hända.

Musiken börjar spela och jag hör människorna ställa sig upp i bänkarna på nedervåningen.
Jag tar ett till steg ner för trappan medan mina tärnor, med Sophie i spetsen, följer min minsta lilla rörelse.

Först när mina klackar nuddar trägolvet vågar jag resa min blick och där står han.
Hans svarta smoking sitter perfekt på han vältränade kropp och den lilla puderrosa rosen sitter fint instoppad i bröstfickan.
När han möter min blick försvinner allt omkring mig.
Jag glömmer alla som sitter i bänkarna jag går förbi, jag glömmer mina tärnor bakom mig, jag glömmer till och med pappa som jag bara för några minuter sedan, krampaktigt höll om.
Den enda jag ser är Jack och jag får tvinga mig själv att inte släppa allt,  bara springa fram och kasta mig om hans så välkända hals.

Jag ser hans ögon tåras.

Jag hör när prästen pratar.

Han säger ja.

-Mitt hjärta hoppar över ett steg-

Jag svarar.

-Jag ser hur han släpper ut ett andetag jag inte visste han höll inne-

Rosenblad och bubblor smeker min hud i det klara solskenet utanför kyrkan och leendet på mina läppar växer sig bara större.
Det kanske inte har varit den rakaste vägen för oss, men vi tog oss igenom det.
Jag vet inte heller vad framtiden har att erbjuda, men en sak är säker.
Vad som än händer, kommer jag ta mig igenom det tillsammans med Jack vid min sida.

***
Där var denna boken slut.
Det är något speciellt med att slutföra en bok, om jag ska vara helt ärlig trodde jag faktiskt inte att jag skulle klara det.
Men jag vill tacka alla som har läst den här boken och alla som har kommenterat och röstat, jag ser varenda en av er.
Även ett jätte sort tack för 9k reads!!
Just nu har jag inte planerat att skriva en fortsättning för jag håller på med
"20 ways to win a girls heart"
men vi får se vad framtiden har att erbjuda.

Emilija