They are perfect

20

Det blir helt tyst när Jack har gått bort och alla kollar mot hållet han hade försvunnit. Alla förutom Taylor som kollar på mig och skakar sakta på sitt huvud, nästan som att han tror att jag inte kan se. Tillslut tröttnar jag på hans blick och vänder mig mot honom.

"Vad?" Rösten kommer ut lite skarpare än jag hade tänkt men jag fortsätter att spänna blicken i honom.
"Du förstår ingenting Stephanie" hela min hjärna snurrar, vad är det han menar?
"Gå efter honom" han nickar mot det hållet Jack försvann åt för några minuter sedan och jag ställer mig osäkert upp på mina ostadiga klackar.
Jag ger Sophie och Taylor en sista blick innan jag går i riktning mot Jack, han kan väl inte ha kommit så långt?!

Jag hade rätt, knappt hinner jag komma ut genom den stora porten när jag hör hans röst. Han låter upprörd och han är inte heller ensam. Jag går närmre ljudet och kommer till hörnet av skolan.

"Men Jack! Varför" hela min kropp spänns vid ljudet av Melanies röst, varför låter hon så upprörd för?
"Melanie, jag har inga känslor för dig! Detta skulle aldrig funka" vad menar han? Har Jack inte några känslor kvar för Melanie längre? Ska jag skratta eller gråta eller vara helt neutral? Ok Stephanie lugna ner dig!!!
"Men...Men..."
Jag kan inte undgå att tycka synd om henne, hon låter så osäker. Men jag ångrar mig snabbt och trycker mig så långt in i skolans betongvägg när jag hör hennes fotsteg komma gående i en rasande fart mot mitt håll. Hon måste vara riktigt upprörd för hon skyndar sig förbi mig utan att ens lägga en enda tanke på att jag hade lyssnat på hennes och Jacks privata samtal.

"Du kan komma fram nu" jag hoppar till, hur visste han?
Jag tar ett steg fram från mitt gömställe och denna gången är det Jack som drar efter andan.
"Stephanie?" Ja varm trodde han att det var? Jag tog ännu ett steg fram så att jag nu stod helt synligt framför honom.
"Jag trodde att det var Taylor eller Sophie" jag tänkte precis fråga varför det inte skulle kunna vara jag, men hinner inte innan han öppnar sin mun igen.
"Du hörda allt va?" Jag har nog aldrig sett Jack såhär osäker som han är nu. Hans blick pendlar mellan mig, hans förre och träden runtomkring oss som håller på att tappa sina röda löv.
Jag nickar och kollar upp från mina skor rätt in i Jacks vackra ögon.

Han tar sakta ett steg mot mig.
"Du vet Steph, jag vet"
Han tar ännu ett steg mot mig och jag kollar frågande på honom.
"Det var dig, eller hur"
Han tar ännu ett steg mot mig.
"Mig vad?" Nu fattar jag ingenting, men som en knytnäve som slår till mig i ansiktet växlas frågetecknet i mitt huvud till ett stort utropstecken och jag springer farm dem sista metrarna mellan oss och kastar mig om Jacks halls.
Han sätter sin hand mot min haka och tvingar mig att se på honom. Hans perfekt skapta ansikte, med markerade kindben, fylliga läppar. Sedan kraschar våra läppar ihop. De rör sig i synk och det känns som ett helt zoo har släppts löst i min mage.

•••

Jippie!!!!
Förlåt för att det var längesedan jag uppdaterade er med ett nytt kapitel, men det har hänt lite saker med några kompisar och sådant...

Men just nu är jag på tåget påväg till Stockholm för att sedan gå på Justin Bieber ikväll!!! Sååååå taggad!!

Var någon av er där igår? Hur var det?

Btw it's my birthday 🎉😏

Nästa kapitel

15 röster 20 kommentarer

Pusssss