Chapter 47: Wonderwall

231K 7.3K 2.9K
                                    


Piper's Point of View


This is wrong. This is so wrong. May problema siya, fine. Hindi ako dapat makialam. Hindi ako dapat mag-alala. Hindi ako dapat mag-isip ng ibang lalaki bukod sa boyfriend ko. Well except siguro for my friends. And Hunter is my friend, right? He's still my friend.


If he is your friend, then why are you avoiding him? Do friends avoid each other?


I let out a deep sigh and put my pillow over my head. Nakikigulo pa 'tong konsensya ko. Tama na utang na loob.

This isn't my business. That's for sure. But when he had told me everything about his family issue, which was way back highschool pa, I can't help but be concerned.

I was saved from my thoughts when I felt my phone vibrated. Ihinagis ko ang unan na nasa mukha ko and took my phone na nasa bedside table. Binuksan ko ang message nang hindi man lang tinitingnan kung kanino galing 'yon.

Wrong move. Wrong. Move.

It was a text from Hunter. He's asking me, again, kung pwedeng huwag ko na ulit siyang iwasan.

Before I could even text back, ni-lock ko na ang phone ko at ibinalik sa may lamesa. Tinitigan ko ang dingding baka sakaling mag-enjoy ako doon. But... Ugh, screw this.

I took my phone and texted Hunter.


Nate, told me na may problema ka raw. About your parents. Is that the reason kung bakit nandoon ka kanina?


By 'nandoon' I meant sa tambayan namin. I just can't say that kasi it seems weird. Hindi na kasi namin tambayan 'yon. Tambayan niya siguro at tambayan ko. Pero hindi tambayan namin.

I checked my phone a few minutes after I sent him the message. Wala pa rin siyang reply. It was him who texted me first tapos ngayong nagreply ako hindi na siya sasagot? Fine. I rolled my eyes and put my phone down. But after a few minutes, I checked my phone again. Wala pa rin. Wow. Ako na nga itong nagtatanong ako pa ang hindi pinapansin. He's asking me to stop avoiding him tapos ngayon... ugh.

Wait. Why am I making a fuss about this? I shouldn't care. If he'll reply, then fine. If not, it should be fine, too. After all I already did my job as his friend. Siya na 'tong may mali. Yeah. Siya ang mali.

I rolled my eyes again and decided to walk out of my room.


"Piper!" tawag sa akin ni mommy nang makababa na ako. "Sakto ang pagbaba mo. May bisita ka."


My eyes grew wide when I saw Russel standing behind mom. Wait... why am I shocked? He's my boyfriend. Of course pwede siyang magpunta dito. That's normal. I closed my eyes and shook my head.


"Is there something wrong?" Hindi ko na napansin na nakalapit na pala sa akin si Russel at umalis na si mommy. He's holding my arm, looking so concerned.


I gulped, "E..everything's okay." His eyebrows creased. But he smiled din naman agad and pinched my cheeks. Mas lalo lang akong naguiguilty. Wala naman akong ginagawang masama pero naguiguilty ako. But... wala nga ba?

I shook the thought out of my head and forced myself to smile, "Bakit ka nandito?"


"Dinadalaw lang kita," he smiled. "Namiss kita."

The Relationship CodeTahanan ng mga kuwento. Tumuklas ngayon