My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 1~

Mina klackar smattrade på det hårda stengolvet när jag gick med bestämda steg. Min hållning var stolt och mina armar låg i kors framför mig. Jag stirrade framför mig när jag gick igenom den mörka korridoren. Längst fram reste sig ett par av stora mörka ek dörrar.

Jag satte händerna på var dörr och tryckte upp dem med så mycket kraft som var nödvändigt att få upp de tröga dörrarna. En tillräckligt stor glipa öppnades och jag smet in i det stora rummet. En mörkgrå matta ledde mig framåt, och ljuset från glastaket lyste upp det mörka rummet.

Framför mig satt en man på sin tron. Hans gul-bruna ögon följde mina rörelser när jag ställde mig framför honom. Hans långa bruna hår böljade ner för hans axlar, och hans svarta kläder smälte in i dunklet. Han log vänligt mot mig.

Snabbt sänkte jag mig ner på ett knä och böjde på huvudet respektfullt. Mina brun-gråa lockar fall framför mitt ansikte och skymde mitt ansikte.

"Far, vi har ett problem." Sade jag kallt medans jag stirrade på den gråa mattan.

"Florence, min dotter. Res på dig." Befallde han med en vänlig och bestämd röst. Jag ställde mig upp och slätade ut min gråa flanellskjorta och svarta kjol, och reste på huvudet. "Vad för problem?"

"Våra spanare har känt av en främling, ett utkast för att vara specifik, och väldigt mäktig." Förklarade jag och behöll hans ögonkontakt.

Mannen reste sig upp, och gick med långa steg fram till mig, och tog mina händer i sina. Han ledde mig upp till hans tron med ett lekfullt leende. "Om fyra dagar är det du som ska bli Alphan för den våran flock." Han pausade och släppte mina händer framför hans tron. "Den första kvinnliga Alphan."

Jag satte mig ner på hans tron och såg ut i det mörka rummet. Det lilla ljus från månen ovanför glastaket var det enda som lyste upp. "Vad skulle du göra om du var i min sits?" Frågade han och lade sina händer på mina axlar.

"Sända ut smygarna. Han är ovanligt stark och vi känner inte till hans exakta plats. Det är bättre att ta reda på vart han är och vad hans syfte är. När vi har fått reda på det kan vi sända ut våra krigare." Förklarade jag medans jag studerade hans ansikte. Far nickade stolt och vände huvudet mot skuggorna som hade slickat i sig väggarna.

"Ni hörde henne;" Far höjde rösten mot skuggorna. Genast öppnades dussintals av gula ögon som skulle följde hans minsta vink. "Ta reda på vart våran främling håller hus, och ta med honom hit!" Avslutade han. Rummet fylldes med gläfs och tassande fotsteg när de gula ögonen sprang ut ur mörkret med stora gråa vargkoppar. De slet upp dörren och sprang igenom den korridor som jag precis gått igenom.

"Krigarna är redan meddelade, och de väntar på signalen." Sa jag och reste mig upp. Medans smygarna var bara vargar, de vargar som håller till vår stam, var krigarna som jag. Varulvar. De var människor som kunde förvandla sig till vargar. De var lika mycket varg som de var människa.

"Jag är stolt över dig, min flicka. Du kommer styra klanen som våra förfäder gjort, och hjälpa oss från krig och svält." Berömde min fader och smekte min bleka kind. Jag log och gav han en kram. Jag kände lukten av aska och rök från honom.

"Tack far." Sa jag och släppte honom. Jag drog åt min gråa mantel ordentligt och fällde upp luvan. Jag såg upp på honom. "Jag skulle vilja fråga om ledighet för resten av dagen."

Far nickade. "Det går bra, du har jobbat hårt." Han vände sig om och gick mot tronen igen. "Du har tillåtelse att gå." Sade han och viftade med handen. Jag bugade kort och smög ut genom rummet och stängde dörren efter mig.

  Mitt namn är Florence Ri. Jag är arton år, och den nya Alphan till min flock; Thunder Paw. Vi heter så, eftersom vi är kända för våran gråa päls och gula ögon. Jag är den enda med svart päls, om man inte räknar med min mor. Min far är den enda med brunt hår, eftersom han är ifrån våran grannklan, Sunset. De har brunt hår och gul-bruna ögon, och brun päls.