My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 10~

"Gå bort! Du skymmer solen!" Klagade jag medans jag försök te vifta bort pojken som stod över mig med ett retsamt flin på läpparna. Hans skugga kastades över mig, medans hans huvud skymde den varma solen som sken så varmt på det dess strålar nuddade. Fast just nu, så nådde dessa varma strålar inte mig.

Killens flin blev allt bredare, ju mer jag försök te vifta bort honom, som en irriterande fluga som inte kunde ge sig. Han hade sina händer knäppta bakom ryggen, och hans axellånga bruna hår hängde ner framför hans ansikte. Han var klädd i en enkel brun luvtröja med svarta jeans, och hans ansikte var symmetriskt, och strålade en speciell glädje som bara han kunde åstadkomma.

Till sist gav jag upp, och lät min trötta arm falla ner mot marken, och den landande bredvid mig i det gröna och mjuka gräset. Jag och killen ovanför mig stirrade på varandra i några minuter, innan han också gav sig. Han sträckte på sig, innan han ramlade ner i gräset bredvid mig.

"Se? Det där var väl inte så svårt?" Frågade jag i min ljusa röst, medans jag vände på huvudet så jag kunde se killen i ögonen.

Han vände huvudet mot mig samtidigt som jag gjorde. Vi fick ögonkontakt igen, och han svarade efter några sekunders tystnad. "Enkelt var det inte iallafall." Staterade han. Hans röst lät hes och jobbig. Han hade skyllt ifrån sig, sagt att det var målbrottet. Men det hjälpte inte mot att det lät väldigt roligt, och jag kunde aldrig låta bli att le när jag fick höra det.

"Okeeeej-" Började jag, och drog ut på mitt 'okej'. Jag kände mig på bus humör och jag tyckte det var kul att retas tillbaka ibland. "Varför var det inte enkelt då?" Frågade jag med mitt leende lekandes på mina smala och bleka läppar.

"För jag ville inte sluta se på dig." Svarade han enkelt, helt seriös. Vi fortsatte att stirra på varandra, han med samma blick och min som nu var seriös, samt en smitta förvirrad.

"Du kan väl fortsätta se på mig, även fast du inte behöver stå över mig. Du gör väl det nu." Konstaterade jag. Killen bredvid mig suckade.

"Du förstår ju inte. Det är inte samma sak." Killen försökte förklara, men det kom bara ut som korta, stammande och hesa meningar. Han lät osäker, irriterad och hjälplös, samt väldigt seriös.

Jag kände hur jag fick fjärilar i magen, och mitt tretton-åriga jag reste sig upp så jag befann mig i sittande ställning. Jag drog undan mitt bruna hår med de gråa slingorna ifrån mitt ansikte, som nu var mycket kortare än normalt.

"Sluta vara så seriös." Började jag, och lät minst lika hjälplös och förvirrad som han. "Du är läskig när du är seriös. Du ska le och se glad ut. Du får till och med reta mig om du vill det ." Började jag babbla på.

Killen suckade bara lite och ryckte på axlarna. "Jag får väl vara som jag vill, eller?" Frågade han.

Jag skakade på huvudet åt honom. Med ett språng så flyttade jag mig snabbt ifrån min plats på det gröna gräset till platsen på killens mage. Jag satte mig på honom med en duns, och killen som nu var under mig flämtade till.

"Du ska vara glad. För det har jag bestämt." Sa jag kortfattat, och när killen under mig inte gjorde som jag sa, så gjorde jag någonting som kändes onaturligt bekant för mig. Något som jag tränat in ända in i benmärgen.

Jag började kittla honom.

Med snabba och lätta fingrar så flyttade jag händer runt hans mage, armhålor, nacke och vart mer jag visste han var kittlig. Snart så låg killen fnissandes och försökte med all sin kraft att få stopp på mina händer som rörde sig runt honom som ett par spindlar. Men jag visade ingen nåd.