My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 5~

Jag stirrade som i trans på Noels utsträckta hand. Jag kunde höra mummel ifrån alla personer som satt och tittade på bröllopsceremonin, och hur flera av mina brudtärnor stod och tittade oroligt på mig. Noel såg förskräckt ut, samt orolig.

Jag kände mig som en idiot. Det kändes som att Noel hade slitit ut mitt hjärta ur mitt bröstkorg, slitit isär det i två delar, sedan stampat på det. Jag kände mig lika förfärad och bedragen, eftersom det hade varit Bella som han hade varit otrogen med.

Jag kände hur mina ögon tårades, och sedan hur varma, salta tårar färdades neför mina kinder. Det var för mycket på en gång.

"Florence, hur gick det?!" Hörde jag Ingrid säga oroligt, och jag såg henne marschera fram till mig i sin vackra blåa klänning, och sjönk ner på knä bredvid mig. Noel hade tagit tillbaka sin hand, och Ingrid hjälpte mig upp på fötter. "Vad hände? Har du gjort illa dig någonstans? Gick det bra?" Hon babblade på sina frågor och började borsta på min gråa kjol.

"Florence, tror du att du kan fortsätta bröllopet?" Noel gick fram till mig, och tog mig stadigt om mina armar. Han såg på mig med sina vackra brun-guldiga ögon, som var fyllda med oro. Men vad för slags oro vet jag inte. Vad var han orolig för?

"Vadå, varför är du så ivrig?" Snyftade jag, och flera varma tårar åkte ner för mina kinder. Min maskara smetade ut sig tillsammans, och jag försökte ta mig ur hans omfamning. Men han höll bara i mig hårdare.

"Va? Varför jag är ivrig? Florence, vi ska gifta oss. Vi får äntligen vara tillsammans. Och inte nog med det, våra klaner kommer att bli hopslagna, och du kommer bli den första kvinnliga alphan. Det här är ett stort steg, och jag kommer få vara med dig för alltid." Noel försökte förklara. Men i mina öron kunde jag känna någon gömd plan. Hans förklaring lät misstänksam. Tänk ifall han bara ville ha makten som kom med att vara gift med alphan? Tänk ifall han inte bryr sig alls om mina känslor.

"Jaså?" Snyftade jag, och fortsatte att se på mina fötter. Alla hade blivit tysta i den stora salen, men jag brydde mig inte om dem. "Det låter inte som att du faktiskt gifter dig med mig för att stanna med mig för alltid. Hur ska jag kunna lita på dig?"

"Florence snälla." Noel såg bedjande på mig. "Jag älskar dig.."

"LÖGNER!" Skrek jag i hans ansikte. Han fick ett chockat ansiktsuttryck och jag slet mig ifrån hans omfamning. "Jävla lögner Noel, och du vet det!" Fortsatte jag. Jag hade fått nog, jag kunde inte hålla inne mina känslor längre, och jag släppte ut dem som en explosion. "Jag hatar dig! Hur fan kunde du vara med någon annan. Och med Bella av alla tjejer!" Jag pekade anklagande på Bella. Hon såg förfärad ut, och jag hörde flämtningar ifrån de andra bakom mig.  "Jag litade på dig Noel!"

"Hur-" Började Bella, men jag avbröt henne.

"Vadå? Hur fick jag reda på det?!" Jag skrattade medans jag fortsatte att snyfta högt, så högt att det gjorde ont i bröstet. "Jag- jag vet faktiskt inte.. Men jag såg er! Jag vet att det jag säger just nu är sant!" Skrek jag och begravde mitt bleka ansikte i mina händer. Jag darrade av mina snyftningar och hickningar.

"Florence, ta dig samman. Snälla-" Började far, och steg ner ifrån sitt ställa där han skulle vidga oss, men jag orkade inte höra några fler ursäkter. Inte ifrån någon mera.

"Nej! Jag vill inte höra!" Jag vände mig om mot de som satt och såg på oss i tystnad. Frustrerad och fylld av sorg skrek jag så högt jag kunde; "Det här bröllopet är avslutat! Det blir inte något bröllop! Aldrig!"
Med det sagt började jag springa ner för altaret, ut för mattan med kjolen hårt greppad i mina båda händer. Folk reste sig upp, och vissa började ropa för mig att komma tillbaka, att de inte förstod vad problemet var. Av alla de där rösterna hördes Noels, Ingrids och mors bäst. Mitt hjärta gjorde så ont att det kändes som att det skulle explodera. Jag ville inte överge min familj, men jag ville aldrig någonsin se någon som hade Noel och Bella, som jag trodde var min vän, med att göra.