My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 12~

Jag gick med raska steg nerför den hårda backen medans jag försökte undvika att trampa er alltför många vitsippor som blommade så vackert på den friska vårdagen. Det var förmiddag, fast även så, så stod solen nästan mitt på himmelen.

Jag var fjorton år den dagen, och hade varit det i ett tag. Jag hade på mig en lång svart kjol, som räckte ner till mina fotleder, med ett par varma korta stövlar med låg klack. På överkroppen bar jag en vit blus med trekvarts ärmar. Jag hade inte hunnit ta på mig en kappa, så jag darrade i den kyliga luften. Mitt långa platta bruna hår med sina gråa lockar var uppsatt i en hög svans på huvudet. Mitt ansikte såg yngre ut, och var fullt av finnar. Medans jag inte hade acne, så led jag av dessa finnar som aldrig ville försvinna.

Jag kom ihåg klart vart det var jag var påväg så här mitt på dagen. Jag gick med långa steg på det gröna gräset i den gigantiska skogen. De gamla löven som inte hunnit försvinna under vinterns tid knastrade under mina fötter, och under några gånger så gick även en död kvist kvar.

Fåglarna som återvänt ifrån dess vinterdvala kvittrade glatt å de höga trä kronorna. Solen sken idag, vilket den ofta gjorde, och sken igenom de täta löven som täckte himmelen. Det blåste kalla vindar som fick gåshud att uppenbara sig på mina bara armar. Men detta var inte en tid att oroa sig över små saker.

Jag hade fått ett brådskande meddelande ifrån Noel, Nathans storebror, och sagt att de önskade mig där så fort som möjligt. Far var redan där sedan ett tag tillbaka, då de skulle diskutera över något mycket viktigt. Mor tyckte att det räckte att jag gick, eftersom far redan var där, så hon hade stannat hemma med resten av flocken.

Snart så kunde jag se det lilla området med de medelstora, söta husen i guld och beige. I mitten stod det en ståtlig fontän som hade klart, rent vatten som man kunde dricka ur, och symboliserade den plats som den första Alphan bestämt att hans flock skulle få bo.

Framför den stod det det största av hus. Det var där som den nuvarande Alphan bodde, Nathans och Noels far. Han och min egen far var mycket bra vänner, och jag hade varit här under många dagar i mitt liv. Tack vare detta visste jag vart jag skulle ta vägen, och utan att tänka på det så mycket mer gick jag över de hårda gatorna gjort i sten, och närmade mig det enorma huset.

Jag steg fram till huset, och knackade bestämt med min knytnäve hårt på dörren, 1, 2, och 3 gånger. Jag kunde höra att det ekade av mina slag, och jag visste säkert att någon skulle öppna för mig snart.

Nog, så hade jag rätt, och en av deras betjänter, en äldre man som varit med om mycket i sina dar, öppnade dörren. Han drog upp dörren på hel glänt, innan han bugade lätt inför mig. Jag hade alltid tyckt att det var ganska imponerande att få ha betjänter, men sedan bestämt att var ganska latsamt att ha betjänter anställda.

"Ms Ri, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att vi drog ut er ur ert hem så här på en gång. Men tyvärr har det hänt något mycket hemskt, och vi tyckte att det vore bra om du blev meddelad så snart som möjligt." Förklarade den grå hårige mannen för mig.

Jag ryckte på axlarna. "Okej, visst. Vad är det som är så hemskt? Får jag prata med Nathan sedan? " Frågade jag snabbt, och satte mina smala händer på mina o-existerande höfter.

Mannen bugade snabbt igen. "Det kan nog vara bäst om du får se för dig själv." Sa han långsamt, innan han steg in för dörrarna igen, och väntade på att jag skulle stiga in.

Så det var det jag gjorde. Jag klev in med stora steg, och den äldre mannen stängde dörren efter mig. Utan ett ord gav han sig iväg mot ett hål i detta gigantiska hus, och jag följde tyst efter honom. Han ledde mig igenom ganska korta korridorer, och inom kort var vi framför en speciell dörr.