My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 3~

Mina klackar drämde mot det hårda stengolvet i våran lya när jag sprang. Mina andetag var snabba och sträva, medans mitt hjärta slog så hårt att jag var rädd att det skulle hoppa ut bröstet ur mig. Min mun var öppen, och mina ögon stora och rädda.

Jag höll krampaktigt i Noels hand och jag hörde hans sträva andetag bakom mig. Krigare gick snabbt förbi oss, flera med antingen arga eller bestämda uttryck. De hade alla bälten runt deras midjor, och gråa eller svarta skjortor. De var redo för strid, någonting dåligt måste ha hänt. Inte för att det förvånade mig, jag hade sätt inkräktaren med mina egna ögon.

Vi anlände i det stora samlingsrummet. Det var ett stort rum ingrävt i sten, med vackra mönster dekorerande in på de stora väggarna. I mitten av rummet växte ett stort träd gjort i grå trä med en blandning av gula och svarta löv. Längst bort i rummet stod det en mindre plattform, med stenar på väggen som man kunde klättra upp på den, för att ta sig längst upp.

Mina ögon fastnade på den väggen, och jag började dra Noel ditt bort. Mullret av folk som pratade fyllde mina öron, och jag var tvungen att ta mig igenom den enorma folkmassan. Alla var förvirrade, rädda eller väldigt arga. Krigarna försökte lugna ner alla andra, och dämpa mullret som de gav ifrån sig. Mödrarna höll i sina gråtande barn, medans de störa barnen höll hårt i sina mödrars händer, eller kjolar. Jag kunde känna igen flera av krigarna som mina barndomsvänner, men jag hade inte tid att hälsa eller ge order.

Jag stannade framför väggen, och mötte Noels oroade ögon. Jag pekade mot den klippiga väggen. "Vi måste klättra." Sa jag bestämt och en aningen kallt. Noel ryggade tillbaka lite grann innan han fick ett fundersamt ansiktsuttryck.

"Är du galen? Jag är inte född här, jag skulle inte klara av att klättra lika bra som ni här i Thunder flocken!" Utbrast han. Jag himlade med ögonen, och satte mina händer på de första stenarna, innan jag långsamt började klättra.

"Du har varit här jätte mycket, du klarar av det." Sa jag kort och lyfte min fot till en stor spricka, och fortsatte att häva mig upp. "Och-" Började jag med en pust och hävde mig upp ett steg till. "-Om du ska gifta dig med mig så måste du vänja dig vid det här förr eller senare." Sa jag med ett litet leende lekandes på mina bleka läppar. Jag såg ner igen, precis i tid för att se Noel sucka, och utan en kommentar satte han händerna på väggen och letade efter bästa spricka att sätta foten på.

Jag fokuserade blicken på väggen igen, och tog språng med min högra fot. Med mer kraft hoppade jag upp ifrån sprickan, flyttade händerna i luften till en ny klippa, och satte fötterna på ett nytt ställe. Jag såg ner igen, och såg Noel glo på mig medans han klättrade med snigelfart.

Jag återupprepade samma sak ungefär tre gånger till, tills jag fick tag på kanten på väggen och hävde mig upp med ett stön. Jag reste mig, och borstade bort osynligt dam från min gråa skjorta, och sen spanade jag runt efter mitt mål.

Den nya plattformen bestod av ett stort bord, ett par skärmar och kontroller med avancerad teknologi på väggen, med olika programmerare som diskuterade vad de såg. Skärmen i mitten bestod av en radar, och en nästan osynlig röd prick som rörde sig på vårat område, och på kanten stod flera dussin starka röda prickar och väntade på något. I mitten av folkmassan stod en kvinna och en man, som jag kände igen mycket väl.

"Mor, far!" Sa jag högt, medans jag skyndande mot dem. De vände sig om, och jag möttes med ett par gula och gul/bruna ögon. De såg oroliga ut.

Kvinnan hade svart hår som nästan räckte hennes midja, och gula starka ögon. Hon hade blek hy, och bleka fylliga läppar. Hon bar en grå lång klänning med en skåra på ena benet, och svarta ballerina skor, och en brunt fotband med gula stjärnor på. Hennes kropp var kurvig, och hon hade på sig en liknande kappa som jag bar.