My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 17~

Då jag vaknade igen, så möttes jag inte av den kvävande känslan av rök som fyllde mina lungor. Ingen smärta i min mage, och inte ett ljud av skrik, vapen som slogs mot varandra, och kväva grymtande av utmattning. Det enda jag möttes med var kvittret av fåglar, av den svaga kylan som hösten erbjöd, den svaga brisen som smekte min bleka kind, och sist den värme som personen bredvid mig erbjöd mig.

Det var först då som jag förstod att jag låg intill någon. Mitt ansikte var begravt i någons varma bröstkorg, en man troligen. Jag vilade på hans ena arm, och den andra var slängt över mig, och höll i mig hårt med behagligt.

Jag öppnade mina ögon,och möttes inte med det brinnande helvetet som jag lämnat efter mig. Utan jag möttes av levande träd, som dansade i orangea och gula färger. Vinden var sval, men jag kände mig inte kall på något sätt.

Och framför mig, den som höll om mig, var Noel. Han såg lika lugn ut som han gjort i sin dödsbädd, med samma bleka hy och rufsiga brun/gråa hår. Men hans sår i bröstet existerade inte längre, kvar var bara det hål som kniven gjort i kläderna och den rustning som fanns under.

Hans ansikte fick mig att komma ihåg vad som hänt innan jag dött, den bistra sanningen att Noel aldrig varit otrogen mot mig. Nathan hade gjort allting för att förstöra för oss, och det hade slutat i bådas död. Men då han var bakom allting, så var det mesta mitt fel.

Jag skulle ha drabbats av en sådan stor skam att jag skulle ha brustit ut i tårar. Men konstigt nog, så gjorde jag inte det. Jag kände mig bara lugn, som att jag redan accepterat det faktum att jag inte kunde ändra på det, att det gått förbi. Jag kände endast ett evigt lugn och glädje inom mig, som om alla mina problem blåst bort med den svaga vinden.

Jag slappnade av, och fortsatte att studera Noels lugna ansikte. Som jag gjort innan jag dött, så lyfte jag på min ena hand, och förde den mot hans hud. Då jag vidrörde honom, så var hans hud varm istället för kall och död. Noels ögon öppnades långsamt, och snart så såg jag in i de varma bruna ögonen som blickade lugnt ner på mig.

"Hej." Sa han tyst, och jag kände hur han drog mig till sig en aningen mer.

"Hej." Sa jag tyst tillbaka, och fortsatte att stryka Noels bleka hud med min hand. "Förlåt.. För allting. Jag visste inte, jag kunde inte tänka ordentligt. Det var inte menat." Sa jag tyst medans jag vilade mitt huvud mot hans kropp. Jag ville få ut dessa ord, även fast jag inte längre kunde känna den skam och sorg över mina handlingar.

"Det är okej.." Sa han tyst tillbaka, medans han strök sin ena hand över mitt hår på ett lugnande sätt. "Jag hörde din ursäkt förut, då du låg döende. Jag hörde vad min bror sa. Jag förlåter det." Sa han mer utvecklande, med ett svagt och smärtfritt leende på hans bleka läppar.

Jag log till svars, då jag inte kunde komma på något att säga tillbaka. Vi låg så en stund till, mitt huvud vilandes mot hans bröstkorg, och hans hand strök över mitt bruna hår. Till sits rese jag mig, och såg ut över det perfekta landskapet som bredde ut sig framför mig, så som skogen såg ut innan helvetes branden.

"Vart är vi?" Frågade jag enkelt, och satte mig till rätta och lutade mig tillbaka på min ena hand. Noel satte sig upp bredvid mig, och satte sig på ett liknande sätt.

"Vi är hemma, såklart." Sa han enkelt, och såg på mig med sitt lugnande leende, och en kärleksfull blick.

"Det.. så kan det inte vara. Skogen höll på att dö, allting stod i lågor." Sa jag till svars, men kände mig av någon anledning inte orolig. Det kändes.. Onaturligt.