My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 11~

Ljudet av fingernaglar som trummade mot ett hårt material ekade i det övergivna rummet tillsammans med en ensam klockans tickande. Till slut så överröstade ett svagt surr klockans tickande. Efter det hördes tre höga ringanden ifrån en koklocka.

Det var den stora klockans fel. Den stod mitt i mot från mig, och var säkert ett par centimeter längre än mig. Den var fint dekorerat, med ett mycket gammalt tema. Siffrorna var romerska siffror istället för de normala siffrorna, och visarna var mycket fina gjorda i grå metall. Den längre visaren pekade på tolvan, och den mindre på trean.

'Han är sen' Tänkte jag bistert, och fortsatte envist att trumma med mina långa, bleka naglar på stolens hårda armstöd. Med den andra handen stödde jag mitt tunga huvud, medans jag fortsatte att stirra på den tredje, och sista, visaren som rörde sig framåt för var sekund, med ett ensamt 'tick, tack'

Det hade gått en dag sedan jag blev erbjuden att stanna på denna gigantiska villan. De vackra höstlöven utanför hade fortsatt att falla, och de befann sig flera döda löv på marken än förut. Jag hade lyckats bli hälsosam igen från min lilla period utan mat, och såg mer mänsklig än förut, då jag enbart hade varit som ett mindre vandrande skelett.

Mitt hjärta hade fått sin tid att hela, då ingen utan Maliner stört mig. Nathan och jag hade inte pratat efter våran promenad, vilket var på sitt sätt skönt. Jag hade på något sätt glömt bort Noel mer och mer, ju flera minut som gick. Jag hade under några perioder försökt leta rätt på Nathan av ren nyfikenhet, men fått det enkla svaret; 'han är inte tillvarande just nu'

Vilket jag hade svarat; 'när återvänder han då?' Utan att få något riktigt svar tillbaka. Nog var det irriterande, då mitt hjärta hade börjat längta efter honom istället för min förra man, men jag hade alltid lyckats komma på tals med mina andra tankar.

Jag hade också lyckats klura ut att denna by var mycket gammaldags. Det kändes som att invånarna i denna by hade glömt bort att följa med i dagens utveckling. Kvinnorna bar långa klänningar, pojkarna skjorta och hög hatt. Flickorna neg och männen bugade sig. Jag hade till exempel fått ha på mig en mycket gammaldags klänning. Den var vacker, men ingenting som jag var van vid.

Klänningen var av ett beigt tyg, som var för långt för mig. Det släpades i backen då jag gick, och jag fick vara noga att hålla upp det då jag gick utomhus. Över det tyget befann sig ett tunnare, vitt tyg med blommor som mönster. Blommorna var för det mesta genomskinliga, så man skådade det beigea tyget under. Under det hela hade jag min underklänning med en korsett, som satt åt en aningen för hårt.

Mina fötter var klädda med ett par lågt klackade skor, som var av väldigt vacker design. Mitt bruna hår med mina gråa lockar var delat i två, den övre delen flätad med resten av håret lockat och utsläppt, så det hängde ner för min rygg. Jag hade samt på mig en vit, broderad kofta. Det var av sådan sort som inte hade armar, utan var som ett kort täcke som hängde ner för axlarna, med ett spänne framför halsen.

Jag befann mig i Holmers arbetsrum. Han hade nämnt för mig då han ledde hit mig att han var en doktor, och att han ville hjälpa mig med min 'illusion'. Jag förstod inte på en gång vad han hade menat, men sen förstod jag att det var när jag försökte förklara varför jag sprungit iväg till ett tomt ställe, och inbillat mig att min klan skulle vara där. Han trodde nog att jag var galen, men jag tog den här möjligheten att förklara för honom att det jag sa var sant. Vilket nog var enklare sagt en gjort.

I vilket fall, Holmers rum påminde min om klanens kurators rum. Väggarna var i brun tapet, med samma golv som resten av huset. Han hade sitt arbetsbord i ena hörnet, och en hylla bredvid sig med skriva antecknings böcker. Han hade stora pappersblad med en ritning av hjärnan här och var. I mitten av rummet stod det en speciell säng redo, och en skön fåtölj bredvid den. Jag befann mig dock vid en av hans hårda trästolar bredvid dörren, som han hade hälsat att jag skulle sitta i.