My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 15~

 Han såg förskräckt på mig, som om han inte kunde tro sina ögon. Jag stirrade tillbaka, men min blick var fylld med ilska och hat.

Det var Noel.

Han sa ingenting mer, utan hans förut förvånade och oaccepterande uttryck, ändrades till ett lättat och glatt uttryck. Utan att tveka. Började han ta många, långa steg mot mig. Jag bakade undan ett eller två steg, men hann inte längre fören han var framför mig.

Han öppnade sina armar, som för att ge mig en kram, men jag satte bestämt mina händer framför mig, och då han närmade sig mig för att omfamna mig så stoppade jag honom. Han höll fortfarande sina händer i den där pinsamma positionen, medans jag tryckte hårt på hans bröstkorg för att hålla honom borta. Allt detta med det värsta och mest skräckinjagade uttryck jag kunde bemästra.

Mitt hjärta slog ilsket, som ett förargat bi i min bröstkorg. Adrenalinet från min tidigare springtur pumpade igenom min kropp, och jag kände hur dess dos blev värre då jag möttes med det bekanta ansiktet av den man som bröt mitt hjärta.

Noel stod och såg oförstående ner på mig, innan han långsamt sänkte armarna. Hans ansikte blev allt rödare för var sekund, och luften runt om oss kändes stelt och obehagligt. Jag tog undan mina händer ifrån honom, och tog ett tydligt steg bakåt, så vi hade minst en meters mellanrum. Noel harklade sig generat, och jag la armarna i kors medans jag glodde på honom.

"Vad fan gör du här?" Frågade jag förargat, min ilska och hat drippande ifrån min ton, som giftet från en orm.

Noel såg förvånad ut för en sekund, innan han fick ett mer sorgset uttryck, och hans ögon var fyllda av någonting så brutet, att det fick min ilska att svagt smälta bort. "Jag- Jag letade efter dig. Det, finns något jag måste få berätta för dig, och det är otroligt viktigt, nu när jag funnit dig!" Sa han, lugnt och sansat först, som sedan förvrängdes till en hysterisk ton, nära att brista och falla, skakandes av tårar på den kalla gråa marken.

Jag tog ett djupt andetag, och började tänka på de valen som befann sig för mig vid denna tidpunkt. Alternativ 1 var att jag skulle ignorera honom helt och hållet, fortsätta på min väg och se till att Nathan slutade med det krig som jag var orolig skulle hända.

Alternativ nummer 2 var att kräva svar ifrån honom. Varför Bella? Varför hade han lagt ner tiden i att leta efter mig? Hur hade han hittat det här stället, och fått för sig att jag skulle befinna mig här.

Alternativ nummer tre var att låta honom förklara, och ta alla dessa frågor senare, och kanske lyckas fixa det som han är så upprörd om.

Jag gick med alternativ 3.

Jag suckade, och såg ner på honom med en trött och en fientlig blick. Men jag frågade endå honom detta; "Vad är det du måste berätta, nu när du 'funnit mig'" Jag drog ut på 'funnit mig' som för att visa att jag inte tog det på allvar. "Jag lyssnar, men må det vara viktigt." Avslutade jag, med samma ilskna blick i mina ljusgula ögon.

Noel såg på mig, innan han tog ett darrigt andetag och körde ner sina händer i byxfickorna. "Först, du kan inte föreställa dig hur mycket jag har saknat dig. Varför sprang du iväg?! VAd gjorde jag mot dig?! Livet är inte likadant utan dig, och alla andra är förkrossade. Du skulle ha sätt Ingrid då du sprang ut, och försvann ifrån oss-" Började Noel rabbla på, undvek ögonkontakt och försökte låta så sansad som möjligt.

"Om det är anledningen till varför du är här, så ser jag inte anledningen till att stanna här längre!" Avbröt jag honom, fräsandes som en sur katt som hotade den som vågat ta sig för nära.

Jag ville inte komma ihåg den hemska syn som jag hade sätt på våran bröllops dag. Det var självklart vad som hade hänt, och här är han nu och undrar varför jag försvann?! Vet han om att jag vet vad han gjort, och nu så försöker han dölja sitt brott mot mig igenom att spela oskyldig och förvirrad? Bara tanken på det får mitt blod att koka, och jag får lust att slå till honom så hans oskyldiga och sorgsna blick ska försvinna ifrån hans ansikte.