My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 7~

Solen sken igenom det lilla fönstret i min cell. Jag hade förts hit i natt, och ingen ville lyssna på mig när jag försökte övertala de att jag inte ljög och att de skulle få ångra sig. Men till ingen nytta. De hade slängt in mig i den här cellen, förstört min bröllopsklänning som nu låg i en hög av remsor på golvet, och tryckt in mig i en lång vit fläckig klänning med ett rep knuten runt min midja. Mitt hår kändes strävt och tovigt, och jag hade skrubbad av mig det mesta av mitt smink på tröjärmen. Den var nu hudfärgat och mer smutsig än resten av klänningen.

Själv låg jag på den hårda sängen gjort enbart av trästångar och halm till bädd. Jag hade händerna knutna över min mage,och stirrade upp i det beige gröna taket. Min cell hade bara ett litet fönster, och var stor nog för att hålla ett hål i marken till potta, och sängen jag låg på. Framför mig fanns dörren, och jag såg vakter passera här och var. Det fanns en lucka längst ner ifall jag skulle få frukost (vilket inte kommer hända) medans själva dörren var gjord i ett järnliknande material.

Jag hörde dörren öppnas, och jag fortsatte att stirra rakt fram. Vilket blev så att jag stirrade rakt på personen som klev in i rummet. Det var Arthur igen. Han hade ett ganska gammalt uttryck i sitt ansikte, hans hår var lika svart som igår natt, men han hade gråa rötter. Hans grön/bruna ögon såg fortfarande lika underliga.. Han hade säkert varit mer attraktiv i sina yngre dar, men hade låtit åldern hunnit ikapp honom. Han hade på sig konstaplarnas uniform, som jag listat ut av alla personer som gick förbi med de kläderna.

Han hade på sig en vit skjorta, med bruna långbyxor och höga stövlar. Byxorna hade hängslen som han hade löst runt sina höfter, och han hade en brun rock över det hela som knöts med ett band runt midjan. Hans rock var öppen och hängde vid hans sidor, och hans band hängde också löst. Han bar ingen slips, och hade sin översta knappa uppknäppt.

"Florence." Sa han. Hans röst lät likadant som natten innan, och jag visste precis vad det var innan han sa det. Jag kände det i luften, som något tungt och jobbigt som kändes kvävande. "Det är dags."

Jag sa ingenting, utan stirrade bara framåt som jag gjort hela dagen. Arthur sa inget mer, utan tog fram ett rep han hade i sin ena hand. Tyst sa han åt mig att lufta fram mina armar, så jag löd tyst och sträckte mina armar ifrån min liggande ställning på sängen. Jag såg till att mina handleder var ihop, och Arthur närmade sig. Han satte sig på knä bredvid min säng, och lindade repet runt mina handleder innan han knöt en hård knut. Efter gav han mig en tafatt klapp på axeln, och visade med handen att jag skulle sätta mig upp. Igen, så löd jag utan att säga något, och jag satte mig upp i sängen. Jag kände Arthur ta ett hårt tag om min arm, och hur han led upp mig ur sängen med ett hårt drag. Han ledde mig ut ur den lilla cellen, och ut i en korridor fylld av likadana dörrar som vi passerade. De flesta var troligen tomma, med vissa kunde jag höra folk ifrån.

Det var väldigt mörkt i korridoren, och det enda som gav ljus var ljusen på väggarna. Ingen elektricitet. Det var lite udda hur medeltida allting verkade i den här staden, och hur folk var klädda också. Jag hade inte sett många kvinnor med byxor på sig, och alla män var klädda på ett speciellt vis också. Allting hade en sådan gammal känsla. Och jag visste inte hur jag skulle bli avrättad, eller vart och inför vilka. Jag visste att folket skulle se på mig, och kanske fira. Ifrån det jag hade hört igår iallafall.

Jag leds igenom flera olika korridorer, och olika ställen och delar i stationen. Efter en stund leds jag ut igenom en ganska liten dörr, vilket troligen var bakdörren. Luften utanför var fylld med liv. Fåglar tjöt tillsammans med barns skratt, och råttor sprang vid mina fötter i den trånga gränden som jag leddes ut i. Skräp, jord och damm prydde gatan, och jag var tvungen att gå barfota i det.