My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 9~

"Han är redan här, så du bör förklara sig snabbt. Jag gillar inte att min Beta tar in okända personer in i mitt hus."

Nathan stod i den ena trappan, och såg bistert på oss. Jag svalde, och kände hur mitt hjärta började slå hårdare och snabbare i bröstet. Nathan såg irriterad ut, med sina armar korsade över bröstet, och glodde på oss med en blick som kunde döda. Han hade samma klädsel som förut, med svarta långbyxor och en vit skjorta med samma udda tröja som såg ut som rött/brunt tyg som lindats runt honom med knappar på ena sidan som höll ihop alltihop. Han bar samma bruna jacka som nådde hans höft, och klädde hans muskulösa kropp.

Jag kände hur jag rös under hans blick, och hur mitt hjärta pumpade ut blodet snabbare i min kropp. Jag kände hur blodet rusade mest ut till mina bleka kinder, och jag var orolig att jag skulle bli röd i ansiktet. Det hade inte varit så imponerade.

Holmer glodde tillbaka med liknande irritation. Han gillade säkert inte att bli ifrågasätt. Det var imponerande att han kunde se på sin Alpha på ett sådant sätt, det var inte alla som hade den relationen mellan klanens Alpha och Beta. Holmer kopierade Nathans rörelser, och la armarna i kors över bröstet på liknande sätt, och ställde sig mer bredbent så han såg mer kraftfull ut.

"Jag tror att du kan känna igen den här flickan." Sa Holmer, och nickade mot mig medans han höll ögonkontakt med Nathan. "Det skulle vara lite konstigt annars." Nathan höjde på sitt ena ögonbryn mot Holmer.

  Jag fick ett mer förvirrat ansiktsuttryck. Jag fick en känsla av att det var något mer som de inte talade om. Jag hängde inte riktigt med, och jag gillade inte att känna mig förvirrad.

Nathan fnös med en hånleende på läpparna. "Såklart att jag känner igen henne." Igen, så kändes det inte som att de syftade på att jag nästan blivit avrättad framför dem, utan något annat som de inte ville tala högt om. Knuten i magen spändes långsamt ännu en gång, som en tortyr av förvirring. "Men jag förstår inte riktigt vad det du syftar på. Jag skulle uppskatta ifall du kunde förklara lite mer ordentligt. Annars kanske jag börjar funderar på ditt syfte i mitt liv, och ifall du är nödvändig." Hotade Nathan på et väldigt lugnt och hånfullt sätt.

Holmer suckade, men jag kunde se hur hans hud blev en aning blekare i hans ansikte. "Häng med mig då, jag tror du förstår efteråt." Sa Holmer irriterat, och gick mot Nathan. När han kom fram till trappan så gick han förbi den brunhårige mannen, och fortsatte upp för trappan tills jag inte såg honom.

Nathan kastade en snabb blick på mig, och jag kände hur en rysning for upp för min ryggrad, och hur håren i nacken ställde sig upp. Hans blick kändes som lasern ifrån en pistol, riktat precis på mig, och menat för något mer än att bara sikta. Hans hånleende breddes ut mera så fort han såg vilken effekt han hade på mig. Han vände sig om igen, och det kändes precis som en strömavbrytare, hur hans uppmärksamhet kunde riktas ifrån en sak till en annan. Han gick sedan efter Holmer, och jag stirrade på han när han gick upp för trappan med självsäkra steg.

När jag var ensam kände jag hur min kropp genast tappade all stress som jag känt när Nathan varit i samma rum som mig. Mitt hjärta slog fortfarande så fort, att det kändes som att det skulle kunna hoppa ut ur mitt bröst och sedan springa ett maraton. Som tur var gjorde det inte, och jag fokuserade mera på att försöka lugna ner mig.

Jag började andas med tunga och långsamma andetag. In genom näsan, och ut genom munnen. Jag försöka glömma hans blick som letat sig in djupt mina tankar, och istället fokusera på mitt långa bruna hår med de gråa lockarna, som jag börjat kamma igenom.

Faktum är, att jag visste vad den här känslan var. Jag förstod den så väl, eftersom jag lärt känna den när jag var yngre. Det var den som syftade på att du funnit den som du delar själ med, den som är din andra halva, den som du varit menat att vara med enda sedan födseln.