My mate is CrAZy [Bok 1]

Epilog

 3 Månader senare~

Okänd POV

Jag suckade frustrerat medans jag raskt letade igenom de högar med bråte som ligger på marken, medans jag försöker ignorera den hemska stanken som rök från marken som gift ifrån en dödlig orm.

Jag visste på ett ungefär vart det var jag befann mig någonstans- en rutten kyrkogård med kroppar som börjat ruttna. Där bråte låg på marken, förstört och oigenkännligt. Jag såg personliga saker överallt- gamla bilder på någon dams familj, en halsband vars pärlor låg över hela rummet, en kniv med familjens efternamn karvat in i dess handtag.

Fast, inte för att det var en kyrkogård.

Det var en stor sal vars det fanns en stor vägg i slutet av rummet, där alla de viga och starka skulle ta sig upp. På golvet låg alla som tillhört denna klan innan den fördrevs till förstörelse. Alla hade samma gråa hår med samma livlösa gula ögon.

Shadow Paw hette klanen, en stor och mäktig klan som försvann under en dag. Ingen visste hur, och inget kunde linka tillbaka till den dan då det mystiskt gick bort. Det har varit 3 månader sen dess, och ingen har visst satt sin fot här enda sedan dess. Ryktet säger att ett stort monster lurkar i dessa kalla korridorer.

Men de döda kommer stanna evigt tysta, och jag är i grovt behov av nya resurser.

Jag borstade av mina gråa pösiga byxor som lappats ihop så många gånger att jag tappat räkningen, och svepte min alldeles för stora svarta rock om mig. Jag fann den på en gammal man som ruttnat nog för att lyckas dra av den utan mycket motstånd. Nog så borde han inte bli så arg på mig, han rörde inte på en enda fena.

Jag hade också lyckats hitta en vass dolk tillsammans med dess fodral, som nu satt omlindat runt min midja. En bra dag, och det behövdes för mig. Jag hade bara blivit mött med olycka tills idag- en slags trollformel som satts över mig, som jag brukar kalla det.

Jag började gå mot den stora dörröppningen, vars dörrar hade fallit ifrån dess krokar. Jag såg till att undvika att gå över alla kroppar som låg i vägen, mest kvinnor och barn- från vad jag kunde se. Jag höll ett litet knyte av grå tyg i min ena hand, med några verktyg som skulle hjälpa mig i olika situationer.

Jag gick ut i de steniga korridorerna, och skrek för full hals. "Du, rödtopp! Jag är klar här inne. Vart är du någonstans?"

En tjej med yvigt otämjt hår hade hälsat på mig för någon dag sedan. Hon hade erbjudit mig vägledning till detta ställe om hon fick dela koja med mig under natten, tillsammans med eld och ved. Hon fick som hon ville, självklart, och hade tagit med mig hit dagen efter. Detta är varför jag är här från första början, då jag inte vetat om vägen hit förrän nu.

Jag lyssnade efter svar ifrån den hesa flickan. Mina öron stod på skaft, jag var beredd efter hennes svar. Ingenting.

Hade hon inte hört mig kanske? "Rödtopp? Hörde du mig? Var är du någonstans?" Skrek jag igen, medans jag konserterade mig på att lyssna.

Då hörde jag något. Snabba fotsteg, och en dörr som small igen. En person som flydde, inget tvivel. Jag hade varit med den flickan länge nog för att känna igen hennes fotsteg, och inget tvivel om att den jag hörde var hon. Hon flydde.

'Jäkla jänta som drar utan mig.' Tänkte jag med en suck, och med en sur min. 'Strunt samma, hon får göra vad hon vill med sitt liv- och jag vill inte stanna en sekund med en svikare.' Jag fortsatte att gå, för att dubbelkolla att jag inte missade något.