My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 6~

   Få svordomar i detta kapitel, så ni vet

Solen hade gått ner när jag bestämt mig för att lämna det lilla övergivna caféet. Jag hade inte sett tjejen något mer medans jag var där, och det slutade med att kaffet hon serverat hade fått stå på det dammiga bordet.

Jag gick långsamt runt de olika gränderna i den nya staden. Jag hade tagit ut min förra frisyr, och lät nu mina brun/gråa lockar hänga ner för mina axlar. Min bröllopsklänning var nu dammig, och den hade fläckar vid fötterna från när jag sprungit. Den var rent sagt, förstörd. Jag suckade, och kliade mig i huvudet med min ena hand.

Jag mådde ganska dåligt, faktiskt. Jag hade den här konstiga känslan i huvudet, det som kittlades och fick magen att vända sig ut och in. Det var inte en dålig känsla, så att jag mådde dåligt var kanske det rätta att säga. Men jag mådde dåligt. Jag hade inte mått så här, sedan jag träffat Nathan.

Mina tankar började leta djupt in i mina minnen, och snart så spelade jag upp några av mina gladaste dagar i min barndom.

'Vid sju års ålder'

'"Florence, kenzie. Jag vill att ni träffar Noel och Nathan." Far visade med handen mot de två barnen som stod bredvid varandra framför oss. Den till vänster var lite längre än den till högra, och hade brunt/grått hår med gul/bruna ögon. Han var blek och bar ett seriöst uttryck.

Den till höger var mycket lik den till vänster, med samma ögonfärg. Men han hade mycket mer brunt hår, och var solbränd efter all lek i solen. Han hade också ett seriöst uttryck, men han såg lite mer livlig ut, och inte lika död som sin bror. Han till vänster var troligen Noel, och den andra Nathan, ifrån det jag hade hört om de två tidigare.

Deras föräldrar stod bakom dem, båda med brunt hår och bruna ögon, och alla fyra var klädda i väldigt formel klädsel. Fast jag hade redan träffat de två. De var ifrån fars originella flock, Sunset. Våra klaner har varit vänner länge, och vi har hjälpt varandra genom tiderna. Som till exempel, när våran klan, Thunder paw, fick en dotter till ny alpha, gifte vi bort henne med Sunsets andra son. På det sättet blev det en stark ny alpha som fortfarande hade alpha blod i sig.

Det var iallafall det som mor berättat för mig när jag frågade. Hon berättade inte allt, eftersom jag inte var särskilt stor då.

Jag stirrade på de två bröderna som stod framför mig, innan far klappade mig lite på axeln. "Florence, varför tar inte du med Noel och Nathan och visar dem ditt rum?" Frågade far mig. Jag nickade åt honom, innan jag log glatt mot de två bröderna.

"Kom, följ med mig. Jag har ett jätte coolt rum, och du måste klättra upp för en vägg för att komma in i det!" Sa jag entusiastiskt, medans jag tog Nathan i handen, och drog med dem ut ur fars stora kontor. Det med fönstret i taket och läskiga skuggor vid väggarna.

Jag drog med mig de två bröderna och sprang igenom en massa korridorer som jag visste skulle leda till allas sovrum. De hade ännu inte sagt något till mig, och tystnaden mellan oss var pinsam. Men efter en stund av mitt flåsande och fötter som sprang på det hårda stengolvet, (jag hade inga skor på mig, och bara en grå klänning) så kom vi fram till sovsalen.

"Där uppe sover jag." Sa jag medans jag stolt pekade åt mitt lilla hål där jag sov, jätte stolt över att bo hos en flock med ett sådant unikt sovställe. Men då bestämde sig Noel för att förstöra det.

"Mamma säger att det är oartigt att peka." Sa han enkelt i en väldigt tråkig och barnslig röst. Jag glodde på honom och sänkte mitt finger.