My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 13~

Det hade gått en stund nu. Jag hade sedan länge anlänt utanför Nathans kontor. Men olyckligtvis så hade han ännu inte kommit, och hans dörr var låst. Så jag hade under min väntan sjunkit ner på golvet, med min klänning och allt. Så jag satt just nu, lutandes mot den beige/bruna väggen med lager av tyg runt mig.

Jag kände mig orolig. Då  jag berättat för Nathan om mitt prat med Holmer, så hade han känts annorlunda. Inte på ett bra sätt, utan på ett dåligt. Han kändes åter igen stressad, hotfull, och nästan ondsint. Då jag kanske inte var orolig för Holmers hälsa, utan min oro var fokuserad på Nathans handlingar, då jag fått sådana dåliga vibbar ifrån honom.

Nog älskade jag honom, såklart jag gjorde, Han var min Mate, och hade varit det enda sedan mitt trettonde år. Då jag under en tid riktat min kärlek till en annan man, det var något jag såklart inte kunde neka. Jag hade fått sådana glada och lyckliga minnen ifrån den mannen, Noel, att de hade fått en helt egen plats i mitt hjärta.

Men tyvärr så var den tiden förbi, och nu ville mitt hjärta följa Nathan. Jag visste bättre än att trotsa mitt hjärta, vilket var kanske därför jag så enkelt att glömma min smärta för Noel, och bli kär i Nathan så snabbt. Nog gjorde det inte så mycket, min tid med honom var förbi, och det var dags att fortsätta skriva på den nya, blanka sidan som Nathan gett åt mig.

Mina tankar började lugna ner sig efter en stund, och jag kände hur det blev fridfullt och tyst i mitt huvud. Endast ett litet surr, någonstans långt bak i huvudet, var det enda jag kunde höra.

Då hörde jag fotsteg närma sig. Det var inte de lätta fotstegen ifrån de som jobbade här, utan fotstegen av en vuxen man. Och inte långt därpå visades Nathan längre bort i korridoren, medans han följde efter sin kurs mot mig.

Jag ställde mig upp, med lätt mödan. Jag borstade av min vackra, beige färgade klänning med sina fjärilar, och såg till att allting satt på rätt plats ännu en gång. Nathan strök försiktigt bort ditt mörka hår ifrån sina ögon, då han närmade sig mig.

Jag försökte läsa av hans ansikte då det var klart synligt. Då jag inte kunde se hans stressfulla och ondsinta min, så lugnade sig mitt oroande hjärta en aning. Han såg inte nöjd ut, vilket var nog för att få oron att inte försvinna helt. Men hans ögon såg trötta ut, och sökte efter mina då han ställde sig framför mig.

"Gick det bra?" Skyndade jag mig att säga, då jag inte visste vad annars jag skulle slänga ut mig vid en sådan situation. Jag såg på honom med svag orolighet, då han suckade.

"Det var en aningen besvärligt." Började han, och drog in mig i hans famn. Då jag blev en aning överraskad, så lät jag det inte synas. Han placerade sina händer på mina höfter, och med sin ena hand ritade han cirklar på mitt höftben. "-Men ingenting som jag inte kunde handskas med."

Jag lät mina händer ligga på hans bröstkorg, och undvek ögonkontakt med honom. Vi stod sådär i en liten stund, medans jag lät honom hållas. Efter ett tag, av att han stirrade frånvarande ner på mig och jag undvikit hans blick, så knuffade jag svagt undan honom ifrån mig.

"Okej, jag tror dig." Sa jag, mer för mig själv än honom. Han tycktes bli väckt ur någon typ av dvala, då jag knuffat bort honom, och han fick ett  liknande ansiktsuttryck till sitt normala jag. "Det var något du ville visa mig, inte sant?" Frågade jag sedan.

Nathan nickade, med ett litet leende på läpparna. Av någon anledning så fick det leendet mig att rysa, och den ilade upp för min ryggrad upp till min nacke. Jag hade lust att skruva på sig, men undvek det i hopp om att undvika de frågor som skulle följa en sådan akt.

"Nog är det sant." Sa Nathan kort, och fiskade ut en liten hög med nycklar ur sin ena ficka. Med några korta drag i hans hand som sorterade ut nycklarna ifrån varandra, tog han upp en nyckel. Han gick fram till sin dörr, och låste upp den med ett svagt 'klick'. Han tog tag i dörrhandeln, och öppnade dörren på vid gavel.