My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 8~

Jag förstod ingenting, där jag stod.

Jag hade sprungit raka vägen tillbaka hem igen, och det var nu mitt på dagen. Solen sken igenom löven som sträckte sig mot himmelen, och fåglarna kvittrade. Ingenting annat än det och mina flåsande andetag kunde höras. Jag gick ljudlöst fram och tillbaka på den ojämna marken, och såg med uppspärrade ögon framför mig.

Mitt hem fanns inte kvar. Jag visste att det var här det låg, jag kände igen allting. Men det fanns inga ingångar längre, och jag kunde inte känna våran klans doft, jag kunde inte höra ljudet av tassar och fotsteg ifrån mitt folk, jag kunde inte känna av tillvaron av min familj. Allting var borta.

I min förtvivlad förvandlades jag till mitt riktiga jag igen, och lät min varg vila djupt inom mig. Med andan i halsen säckade jag ihop, och ramlade ner på den mjuka marken. Min simpla vita klänning som jag fortfarande hade på mig trasslade runt sig vid mina ben, och jag hade problem att sätta mig ordentligt.

Efter en liten stund satt jag ner och kramade om mina ben till min kropp, och vaggade mig själv sakta fram, och tillbaka. Jag slöt mina tunga ögon, och suckade. Mitt huvud kändes tungt ifrån bristen av vattnet, och jag var trött ifrån min dåliga sömn. Mitt hjärta var också utmattad, och låg som en sten i bröstet. Ifrån att bli kluven på hälften av någon jag älskade, för att sedan behöva möta dess död, och sist träffa någon som fick det att må så bra att jag aldrig ville släppa honom ur sikte. Den skrek efter mannen som hade räddat mig, och hade velat bryta sig ut ur mitt bröst och springa efter honom.

Det var lugnt nu dock, och jag förstod att det var utmattad. Det var jag också. Min varg kunde kanske inte förstå allvaret i denna situation, men den kände min oro och rädsla, och det hade tämjt ut den.

Jag fortsatte att vagga mig, och kände den hårda knuten i min mage långsamt knytas upp. Jag lyssnade på fåglarna som kvittrade, på den kalla vinden som blåste och rufflade till mitt hår. Ifall någon skulle se mig just nu, så undrar jag vad de skulle tänka. Jag är säkert blekare än vad jag normalt är, mitt hår är rufsigt och orent, jag har säkert påsar under ögonen, och min klädsel består av en tajt, smutsig, vit klänning med ett rep runt midjan. Mina ögon brände och sved, men jag lät inga tårar falla ifrån mina ögon. De hade tagit slut.

Fotsteg väckte mig ur mitt lugn, och jag kände knuten i min mage som höll å att lösas upp, dras åt så hårt att jag kippade efter andan. Det lät som en mans skor, och sättet han gick på bevisade att han var stark och orkade hålla sig uppe på ett bra sätt. Fotstegen var lätta, så han var inte tung, troligen small och kort.

Jag vände på huvudet, och såg en gestalt närma sig mellan träden. Mina beräkningar var korrekta, han var small och kort, kortare än vad jag var. Han gick på ett struttigt sätt, och hade ena handen i sin ena ficka. Det var den andra mannen ifrån avrättningen, den som stod bredvid den längre mannen med det bruna håret, den som räddat mig.

Jag kunde nätt och jämt se killens udda blonda hår, och hans lite mer udda klädsel. Han hade fortfarande på sig den långa finbyxorna, den vita skjortan och den beigea linne tröjan. Han bar ett bistert uttryck i ansiktet, och han såg äldre ut med sina rynkor i pannan, fast han säkert bara var kort över tjugo.

Han ställde sig vid ett träd, kanske två meter ifrån mig, och lutade sig mot det. Han suckade tungt och la armarna i kors över bröstet. Han glodde på mig med sin bistra min, och jag kände mig liten igen under hans blick. Jag vände huvudet ifrån honom och vilade det istället på mina ben som jag kramade om hårt.

Efter någon minut av pinsam tystnad, utan att någon av oss sa ett ord, började mannen prata. Hans röst var ganska gäll, och inte så mörk. "Ska du inte säga något eller?" Frågade han bistert.