My mate is CrAZy [Bok 1]

ᏦᎪᏢᎥᏆᎬᏞ 4~

Jag stirrade intensivt in i den stora, vackert mönstrade spegeln. Det var idag allting skulle hända; jag skulle byta ringar med den jag älskade, jag skulle få ta över rollen som alphan i min klan, och någonting som aldrig hade hänt skulle äntligen ta plats.

Vi skulle slå ihop våra klaner, min klan; Thunder Paw, och Noels klan; Sunset.

Det var ett stort steg, men i rätt riktning. Det var jag säker på. På senare tider hade vi låtit mannen ifrån alphan i Sunset gifta sig om barnet i våran klan blev en kvinna. Men eftersom våra krigare i våran klan hade protesterat mot en manlig alpha, bestämde sig mina föräldrar att ge mig rollen som alpha. Den dagen då jag skulle bli gift, alltså.

Rummet jag stod i var en mycket helig plats. Bredvid ceremonisalen befann sig detta rum, ett stort och makalöst rum som bestod av en mjuk vit säng, en stor spegel, en rumsavdelare och ett buffebord. Rummet lystes upp av en massa kristallkronor. Väggarna var gråa fast med vit tak som var målat med slingriga mönster. Golvet var gjort av blekt trä.

I det här rummet skulle varje brud stanna hela dagen, eftersom brudgummen inte fick se bruden i sin bröllopsklänning- det betydde otur i förhållandet.

Jag skakade av mig mina nervösa tankar, och försökte ignorera den irriterande smärtan i bröstet. Ända sen inkräktaren hade varit här, och orsakat flera smygares död, hade ingenting känts rätt. Alla hade varit på spänn, men konstigt nog hade ingenting hänt. Krigarna hade återvänt tomhänta.

Jag gick över rummet, och mot den vita sängen. Med en liten duns ramlade jag ograciöst ner på den, och slängde upp mina nakna fötter på lakanet. Flera buketter av vackra gråa blommor prydde golvet, och flera med grattiskort. Den största av buketter, som bestod av gråa rosor samt väldigt bleka ormbunksblad och olika gräs, hade till och med ett kort av en nyfödd bebis, där de hälsade hur dom inte kunde vänta tills jag fick en dotter/son. Skumt? Absolut. Jag försöker ignorera det kortet så mycket som möjligt, vilket inte går så bra.

Mina tankar avbröts av tre hårda slag på dörren. Jag glodde på dörren, redan lite irriterad på den som 'slog' på dörren. 'Aldrig hört om att knacka?' tänkte jag irriterat innan jag tjöt "Vad är det?" till den bakom dörren.

Dörren gick upp, och en man steg in i det vackra rummet. Jag höjde ögonbrynet till mannen, inte särskilt imponerad. Han hade äckligt svart hår, flottigt och oljigt, som om han hade struntat i att tvätta det. Hans ögon vart äckligt bruna, och hans hud ojämn och flottig. Jag satte min ena hand lite diskret för munnen för att undvika att förlora lunchen. Han var redan ombytt med en tråkig brun kostym med prickiga byxor i grön och brun. Hans slips var grå och brun randig, och hans kavaj hade en ganska stor fläck på framsidan.

Efter honom steg en aningen kort tjej in i rummet. Hon verkade ungefär tio års yngre än mannen, kanske 18 år gammal. Hon hade vackert långt brunt hår, med blek hy och vackra blåa ögon som påminde mig om den mörkaste natten. Hon bar ett par normala blåa jeans, med ett vitt linne med ett trä på, och en mörk brun/svart och vit randig fluffig stickad tröja. Hon hade stövlar på fötterna, samt en proppfull väska hängande ovanför. Jag hade inte sätt henne på länge, men jag kände igen henne som mina egna fem fingrar.

"Ingrid!" Sa jag glatt, och hävde mig ur sängen och sprang emot tjejen. Ingrid log mot mig, innan hon ställde ner väskan och mötte mig halvvägs.

"Florence!" Hälsade hon oseriöst och jag sprang nästan över henne, men lyckades ge henne en kram iallafall.

"Vi har inte sets på så länge." Sa jag, och drog mig undan en liten bit så jag kunde se hennes bleka ansikte. "Du har inte växt ett dugg.." Sa jag sen och fick ett slag i magen.