Tunna väggar - O.M

Elva

Elva
Kommer du ihåg den tiden man var litet barn
och kunde klä sig utan krav på någon annans smak
och trots att många påstår att man inte passar in
för att man valt sin egen väg så är vi samma barn
- Norlie & KKV 

8 april
Jag sprang in i klassrummet och satte mig i den tomma bänken bredvid May och Ronja. Dem kollade på mig och jag ifrån sig varsitt skratt och jag förstod dem. Mitt hår var blött från duschen jag hade tagit och jag var helt osminkad, mitt ansikte var fortfarande rödflammigt efter träningen. Jag var även andfådd då jag hade sprungit från danssalen till klassrummet.

"Hann du ens äta?" frågade May och skrattade. Jag skakade på huvudet och gav ifrån mig en lång suck.

"Hur var träningen med Ogge då?" flinade Ronja och jag skakade på huvudet igen.

"Vet inte, bra antar jag. Han var bra på att lära ut. Vi hann inte med att lära oss alla fyra danser så vi skulle ses vid hans lägenhet senare idag" berättade och Ronja och May kollade på varandra innan de blickade tillbaka på mig.

"I hans lägenhet?" frågade Ronja sakta och jag nickade kort.

"Ja, jag bor ju bredvid honom, vi är grannar" förklarade jag och Ronja nickade sakta och May kollade på mig med en rynka mellan ögonen.

"Akta dig från honom bara, han har en tendens att få alla tjejer i säng även om de vill det eller inte" sa May med avsmak och jag nickade sakta.

"Även om de vill de eller inte?" frågade jag upprepande och kollade osäkert på tjejerna.

"Nej alltså inte så, inte som typ våldta. Utan efter en stund ensam med honom så vill man hamna i säng med honom" sa Ronja drömmande. May bara skakade på huvudet och himlade med ögonen.

"Haha jo men jag förstår nog vad ni menar, men jag tänker inte låta mig själv sjunka så lågt. Jag vill ju bara lära mig dem där danserna" svarade jag och ryckte på axlarna och May och Ronja nickade endast till svar.

"Glöm inte bort att jag varande dig" blinkade Ronja.

"Jag lovar, jag sjunker inte så lågt" skrattade jag till svar och Ronja ryckte på axlarna och log mot mig. Ingen av oss sa så mycket mer när läraren sa till att lektionen hade börjat. Det läraren lärde ut kunde jag redan då vi hade gått igenom det på min förra skola.

Lektionen var över och jag gick ner till mitt skåp som på något sett redan hade blivit stökigt även fast det var första dagen. May kom och ställde sig vid min sida.

"Vi har trettio minuters rast nu, vill du sätta dig en stund på framgården?" frågade May och jag nickade. Vi båda gick mot dem stora porten och gick ut mot de bänkarna som stod vid ena sidan av skolgården. Ronja som inte har samma lektioner som oss hade redan gått mot hennes lektion så det var bara May och jag.

Vi satte oss vid en av bänkarna och jag vinklade ansiktet mot solen och blundade. Det var den första varma vårdagen idag och jag kände att jag nästan redan var svettig innanför jackan. Jag kollade tillbaka på May som lika som mig njöt av solen. Min blick vinklades ner till hennes ärr hon hade över hela bröstkorgen. May öppnade ögonen och kollade på mig och märkte mig blick. Jag kollade inte bort utan jag lät min blick läggas till hennes ögon.

"Vill du veta vad det är?" frågade hon och jag gav henne en sned blick och ett litet leende.

"Det är cancer, ellerhur?" frågade jag enkelt och hennes ansiktsuttryck spändes men sedan slappnade hon av med ett.

"Jaa" sa hon långsamt och jag gav henne ett uppmuntrande leende. "Hur visste du det?"

"Gammalt förflutna bara" svarade jag och ryckte på axlarna. En tystnad la sig mellan oss och May vände sitt huvud mot mig. Jag blickade ner på hennes ärr och sedan på hennes hår som var klippt i en kortare frisyr.

"Är du fri?" frågade jag sedan och hon nickade glatt.

"Från cancern? Ja. I två år nu!" skrattade hon och jag kunde inte låta bli att le åt hennes lycka, det var bara så fint. "Du då?"

"Alltså jag har aldrig haft cancer utan aa det var bara en nära släkting som gick bort" sa jag och ryckte på axlarna. May gav mig ett uppmuntrande leende och jag log ett snett leende tillbaka.

"Vet du va? Jag uppskattar att du tog upp det, det känns som cancer är ett ämne som alla undviker men det är ett problem i vardagen som också måste bli pratat om" sa May och jag nickade.

"Ja men precis!" log jag och hon nickade mot mig. Det blev tyst en stund och vi satt och solade våra ansikten i vårsolen innan det var dags för att gå in på lektion igen.

--

Så jävla dåligt hejdå