Tunna väggar - O.M

Tjugo

Tjugo
Tror du med handen på hjärtat
att du vågar va stark när det verkligen gäller
Jag stirrar i spegeln och hoppas jag är den jag tror
- Winnerbäck

Det hade gått flera timmar och det var mörkt utanför fönstren. Vi hade inte hört något nytt och Jakob hade åkt hem. Ogge och jag hade suttit här sjukt länge i samma soffa och sett hur människor hade kommit och gått. Både jag och Ogge var för envisa för att åka hem då båda var sjukt nära vänner till May. Jag hade ringt Ronja och berättat allt och hon hade brustit ut i gråt. Än så länge hade jag varit stark och klarat mig från tårar. Ronja hade frågat om hon fick komma men jag sa att det var bäst att hon stannade hemma då hon var helt förstörd, och det skulle bara bli värre om hon kom till denna deprimerande sjukhusmiljö. Men jag lovade att informera henne när vi hade fått reda på något nytt. Det hade tagit betydligt längre tid att få tag i Mays föräldrar och när de väl svarade så visade det sig att dem var på affärsresa i Malmö och dem hade inte möjlighet att komma hem. Det gjorde mig och Ogge ännu mer motiverade till att stanna kvar för Mays skull.

"Al?" Ogge väckte mig mitt tänkande.

"Mhm?"

Ogge kollade på mig med snälla ögon. "Vill du ha något? En kaffe eller choklad eller något?"

Jag skakade på huvudet och gav honom ett kort leende. "Nej tack, tack som frågar iallafall. Du kan gå och köpa något om du vill men just nu är jag inte så sugen på något"

Ogge nickade och studerade sedan mig en lång stund, han kollade nästan på mig som han försökte läsa mig precis som en bok. "Hur visste du att det skulle gå fortare att ta bilen? Och varför var du så lugn och hur visste du hur du skulle höra förut?"

Jag ryckte på axlarna. "Vet inte, sjukhuset ligger nära och ambulansen brukar ta sådan lång tid på sig. Det andra, jaa du vet..."

"Det låter nästan som du är van med allt detta" sa Ogge och hans ögon var fästa i mina.

"Van skulle jag väl inte påstå men jag har lite erfarenhet skulle man ju kunna säga" mumlade jag och Ogge rynkade sina ögonbryn och såg frågande ut.

"Vad menar du?" frågade han och jag övervägde om jag skulle berätta för honom eller om han skulle börja behandla mig annorlunda. Jag kollade in hans ögon och gav ifrån mig en kort suck.

"En dag i oktober så blev min pappa sjuk i influensa, eller det var det vi trodde innan vi åkte in till sjukhuset efter ett par dagar. Han hade hjärntumör i stadie fyra. Efter det så blev det mycket sjukhusbesök och mycket drama i familjen. Månad efter månad såg jag hur min pappa sakta men säkert blev någon helt annan person tack vare cancern. Han blev någon som jag inte kände igen, inte alls den starka och roliga personen jag hade växt upp med. Egentligen så gick vi bara och väntade på att min pappa skulle dö i flera månader och en dag så gick han bort. Och det var samma månad som jag fick inbjudan till skolan. Så jag tog allt detta med Stockholm som en möjlighet att börja om på nytt och inte behöva påminnas av allt som har hänt i min gamla stad. Varje gång jag tillexempel gick förbi fontänen i parken så tänkte jag på första dagen med cellgifter och att bara vara i mitt gamla hus gjorde mig illamående. Det var bara så skönt att komma bort helt enkelt" sa jag och under tiden jag pratade så kollade jag ner på min tröjkant och pillade på sömmarna så dem lossnade.

"Gud Al, det hade jag ingen aning om" sa Ogge stött och kollade på mig.

"Nä det var inte meningen att du skulle få reda på det heller. Jag gillar att äntligen behandlas normalt och att alla inte behöver akta sig för vad de säger så de inte säger fel saker. Alla mina gamla kompisar snubblar på orden när de nämner föräldrar eller pappa eller familj. Liksom det gör mig inte ledsen att du pratar om din pappa, eller jo kanske lite, men det är inte det jag menar" mumlade jag och Ogges lugna blick låg på mig.

"Alyssa, detta ändrar ingenting. Du bara växer i mina ögon efter detta, att du har klarat av allt det där har gjort dig till en sjukt stark människa" sa Ogge och jag gav honom ett lätt leende. Ogge kollade en stund på mig innan han gav mig en lång kram och det var skönt att känna sig nära någon man gillar.

"Vet du va, Ogge?" sa jag efter vi hade släppt kramen och han kollade på mig.

"En latte och en snickers skulle inte sitta helt fel" log jag och han nickade och ställde sig upp. Jag såg hur han gick upp för trappan mot kaféet och snart kom han ner igen. I händerna balanserade han två kaffe och massor godis. Han ställde allt på bordet framför oss och jag gav honom en uppskattad blick.

"Tack" log jag och han nickade bara och sippade på sitt kaffe. Vi satt länge och bara pratade och drack kaffe och åt godis. När klockan på väggen började närma sig midnatt så kom doktorn emot oss och jag la ner den sura nappen som jag hade i handen och kollade mot doktorn.

"Hej, Mattias heter jag och jag är May-Lous doktor. Vi vet fortfarande inte riktigt vad det är för fel på henne. Men hon är vaken nu, vill ni träffa henne?" sa doktorn och jag och Ogge gav varandra en snabb blick innan vi nickade och ställde oss upp och följde med doktorn mot rummet där May var.

--

Okej, let's just make this clear. Jag skriver noveller. Noveller som kanske inte är Sci-fi eller Fantasy men ändå kan man ju ha lite fantasi. Jag är ingen riktig författare, jag kanske inte tänker igenom allt när jag skriver det eller att det inte verkar jätte realistiskt. Men vad gör det liksom? Om det inte fuckar upp storylinen så mycket och det bara är en småsak så kan man ju se över det. Så snälla, kommentera inte ba: borde det inte vara si eller så istället eller hur kan det vara så? Det är lite irriterande tbh, haha.
Men om det är ett stort fel är det ju bara bra att ni anmärker det då det blir lättare för andra att läsa om jag fixar till det. Så eeh aa det var allt. Tack för att jag fick bli lite sur. Hejdå haha