Tunna väggar - O.M

23

23
Länge leve länge sen
som jag minns det var det lätt
även när jag trillade omkull
Länge leve du min vän
du som alltid följt mig hem
nykter eller alldeles för full
- Veronica Maggio

22:49
May: Cancern är tillbaka
läst av 7 st

Jag hade tittat på mobilen en lång stund, jag hade sett klockslaget ändras i hörnet till 22:55 och jag hade inte rört en fena sedan jag hade läst Mays meddelande. Allt var suddigt av tårarna som hade börjat byggas upp i kanten av mina ögon. Det var så svårt att förstå, allting. Det kändes som nyss May hade pratat om att hon var så glad över att hon inte hade fått några återfall. Hon hade varit cancerfri i 2 år. May var så lycklig. Hon var inte värd dethär.

Tankarna snurrade som ett stormoväder i huvudet och tänkarna fördes tillbaka till min pappa och hans tid på sjukhuset. Skulle May behöva gå igenom samma saker som han hade behövt? Skulle hon ändras och bli någon annan? Skulle jag behöva gå igenom samma sak som jag gjorde under min pappas sjukdom igen, fast med May? Varje dag av ovisshet. Varje dag utan att veta om det var hans sista. Se personen man älskar lida och inte kunna göra något åt det.

En sak var iallafall säker. Jag skulle göra allt jag kunde för att May skulle ha det bra. Jag ska vara med henne tills hon blev trött på mig och även då ska jag stanna kvar. För om det var något jag ångrade så var det att jag inte hade varit hos min pappa de sista veckorna innan han dog, för jag inte hade varit stark nog. Men jag är en annan person nu, det var inte bara min pappa som hade ändras under hans sjukdom. Även jag hade det, jag är starkare och smartare nu.

Jag stannade upp mitt tänkande och insåg att May kanske inte alls var dödssjuk. Hon kanske bara har en liten tumör som enkelt kan bli borttagen och hon blir frisk innan danstävlingen ens hade startat.
Men vad jag än försökte intala mig själv, så var den mörka tanken fortfarande kvar. Det var något som sa till mig att detta inte skulle sluta bra. Det var något som kändes allt för likt det som hade hänt sist.

Jag ställde mig upp från sängen. Jag hade precis somnat när telefonen hade låtit och Mays meddelanden hade tittat fram på displayen. Jag hade lämnat telefonen på högsta volym för att säkerhetsställa att jag skulle vakna av Mays meddelande. Något jag nu ångrar. Jag visste att jag inte skulle kunna somna om igen, det skulle vara så mycket lättare om jag bara hade läst det imorgon bitti.

Jag gick från mitt sovrum till badrummet där jag kollade mig i spegeln. Tårarna hade gjort mina ögon röda och svullna, och mina ringar under ögonen syntes ännu mer nu än tidigare.
Jag hade inte sovit bra på länge, inte ens innan May blev placerad på sjukhuset. Jag hade haft någon oro i kroppen angående May och jag förstod nu varför. Alla symptom var så lika min pappas, svagheten, huvudvärken, influensaliknande symptom. Mitt undermedvetna hade förstått att något var fel.

Plötsligt gick oron och sorgen över till vrede. Jag kollade på mig själv, jag var frisk, jag mådde bra men ändå klagade jag över mina påsar under ögonen. Det skulle varit jag som blev sjuk istället, May var inte värd detta.

Jag greppade tag i spegeln och slet den från väggen och slängde den i backen. Spegeln gick i tusen bitar och en bit studsade mot golvet och rev mig över benet. Jag kollade ner på skråman och det röda blodet som rann ner för benet innan jag lämnade badrummet och satte mig ner i soffan. Blodet rann ner på min vita matta där det sakta men säkert bildades en pöl med blod.

Det knackade på dörren och jag hoppade till av rädsla. Jag ställde mig upp och gick sakta mot dörren och öppnade den.

"Ogge" mumlade jag när han stod framför mig. Han hade inte gråtit men man kunde se att hans ögon var mörka av sorg. Han var röd över kinderna och hans hår stod åt alla håll som om han hade slitigt i det. Ogge kollade länge på mig och studerade mitt ansikte och mina tårar. Hans blick fördes sakta ner till mitt ben och sedan snabbt upp till mig.

"Vad hände? Jag hörde något krasas för aa du vet..."

"Det är tunna väggar, jag vet" svarade jag tyst och han nickade kort.

"Är du okej?" frågade han och jag kollade en stund på honom och en tår rann ner för mitt öga.

"Hon kommer inte bli bra igen, ellerhur?" mumlade jag och Ogges blick sa mer än tusen ord, han hade samma dåliga känsla som jag.

Ogges armar virade sig om mig och vi stod länge och bara höll om varandra. Jag grät mot hans axel samtidigt som han strök sin hand över mitt hår. Han drog ifrån och kollade på mig en lång stund. "Kommer du bli okej? Vi båda behöver sova nu, det kommer bli ett par långa veckor framför oss"

Jag nickade kort och Ogge klev ut ur min lägenhet och började gå mot sin egen.

"Ogge?" han vände sig om och kollade frågande på mig. "Kan du stanna här och sova med mig? Jag vill inte vara ensam"

----

Hej
Det var länge sedan

What's up?
Taket

Nej men update på livet; idag ska jag se hov1 och imorgon ska jag spela handboll. I veckan är det bal och spexfoto och nästa helg är det antagligen fest, untz untz untz.

Vad ska ni göö i helgen och i veckan som kommer?

Well, That's it.

Kommentera gärna.