JUST RUMORS M&M

13, Aj

Morgondagen gick snabbt och jag vaknade av min jobbiga väckarklocka på fredagsmorgon. Klockan hade slagit sex när jag rullade ur min säng i hopp på att vakna. Vilket jag gjorde. Dum som jag är så är jag van vid min gamla säng och med min nya loftsäng, typ två meter ovanför golvet så var jag så gott som död när jag nådde mattan under.
"Fuck" viskade jag för mig själv när hela mitt huvud dunkade av smärta och min arm låg i en klump under mig. Snälla lilla Gud om du nu finns där ute, säg att den inte är bruten.
"Vad hände?!!!" En skräckslagen Amanda sprang in i rummet och jag hummade till svar.
"Seriöst Mickaela, vad har hänt?!" Sa hon upprört och jag kände hennes rädda blick på min kropp. Jag pekade med min friska arm upp mot sängen och hon förstod direkt.
"Snälla Mikaela, säg inte att du rullade ur sängen som du alltid gjorde innan?"
Jag nickade försiktigt och tog tag i hennes hand som hon sträckte ut mot mig.

Vi kunde efter ett tag konstatera att min högra arm antagligen var stukad eller något så vi bestämde oss för att visa den för sjuksköterskan Karoline när vi väntade på tåget. Hon skulle med till Göteborg vilket är bra då jag har en tendens att vara klantig.

Jag fixade mig, lite segare än vanlig och tog på mig ett par svarta skinnbyxor och en svart urringad tröja med hjälp utav Amanda, då min hand inte fungerade riktigt som den skulle.

Jag fick sminka mig med min vänstra hand vilket inte var så lätt, så bara lite mascara applicerades på mina fransar.

Med tanke på att min skada försenade oss lite så bestämde vi oss för att köpa mat på tåget. Stressat och extremt klumpigt släpade vi ut våra saker ur lägenheten. Med bara en arm var det lite svårt att bära tre stora väskor och Amanda kunde inte direkt bära fem stycken. Detta gjorde att det tog extremt lång tid att bära ut allt då vi fick gå flera gånger. När allt tillslut stod i hissen så tryckte vi på knappen som skulle ta oss till nedersta våningen. Efter någon sekund så stannade hissen och dörrarna öppnades på våningen under. Marcus och Martinus gick båda in i hissen och hejade glatt på oss.
"Är ni påväg till tåget eller?" Martinus log mot oss och vi nickade.
"Har ni skjuts eller ska ni åka buss?"
"Buss" svarade jag.
"Men vi ska åka bil så ni kan åka med oss om ni vill" sa Martinus och jag mötte Amandas extremt glada blick.
"Okej, tack"

När vi skulle gå ut ur hissen så pötte jag frenetiskt ut mina väskor ur hissen och Amanda tog upp sina. Jag slängde en över axeln och fortsatte med att pötta på dom andra.
"Vad har hänt?" Marcus nickade mot min högra arm.
"Jag tror att den är stukad" suckade jag och Martinus tog direkt upp mina väskor och slängde dom över axeln.
"Du måste absol..." jag avbröts mitt i meningen av Martinus.
"Jag vill hjälpa dig"

Karoline vred och vände på min arm.
"Vad har hänt?" Hon kollade oroligt på mig.
"Jag ramlade"
"Hur?"
"Måste jag säga?" Jag skrattade lite nervöst och hon nickade.
"Om jag ska kunna hjälpa dig på bästa sätt så, ja"
"Eeeh" jag kliadeig lite i bakhuvudet och försökte komma på en bra lögn. Alla i klassen stod och stirrade på mig och Amanda brast ut i skratt. Jag blängde på henne och bestämde mig sedan för att berätta sanningen.
"Jag skulle trilla ur min säng för att vakna men glömde att jag hade en loftsäng två meter ovanför marken, så ja, jag ramlade ner" lite fniss hördes runt om mig,
"Den är nog bara stukad men vi får linda den"

TRÅKIGT KAPITEL JAG DÖR JAG ÄR SÄMST HEJDÅ