Perfect strangers (Feliks Parik)

Del 2

Okej, andas. Du ska bara ut och sjunga. Inte mer än så. Bara sjunga så publiken får se vem du är och att du kan. Bara ta det lugnt.

Nej vad f*n tänker jag. Leverera Sabina, du måste leverera! Tv-tittarna har aldrig sett dig förut, så du måste göra ett bra, riktigt bra, första intryck nu. Sjung, rör på dig, ha bra kontakt med kameran och självsäker hållning. Inte bara stå där som en stel lutfisk och försöka få rösten att tala för din förmåga att stå på scen. Leverera, okej Sabina, leverera!

"Nervös?"

Nicole avbryter mina tankar. Jag nickar stelt till svar. I idolgänget känner mig som en liten nykläckt kyckling mitt bland en flock världsvana hönor. Scenen är vår gård och publiken jag ska fånga är små söta maskar. Kamerorna däremot är de röda rävarna jag måste handskas med för att lyckas nå fram till maskarna. Varför gör jag det här?

"Oroa dig inte," säger hon uppmuntrande. "Det kommer gå bra. Tro på dig själv bara."

På hennes andra sida sitter Feliks som plötligt sticker fram huvudet. Han möter min rädda kycklingblick och ler tröstande. "Ja, ta det lugnt bara. Du kommer klara det."

Jag ger honom ett bländande leende. Jag önskar iallafall att jag gjorde det. Men efter hans första ord till mig åker mitt hjärta fritt fall i några sekunder och jag tror jag ska svimma. Därför blir det bara en skum grimas som yttrar sig i mitt ansikte.

Well done, Sabina. Coolt där.

"Ä-är inte ni nervösa då?"

Omg människa! Var det verkligen det bästa du kom på att säga!? Nu ser du inte bara ut som en wannabe, du låter också som en. Kan du inte hålla tyst nästa gång om du inte har något vettigt att kläcka ur dig?

Snälla som de är svarar de såklart på min fråga. Tack och lov.

"Äsch, inte så farligt, mer taggad," svarar Nicole ivrigt.

"Same, men lite nervigt är det klart," inflikar Feliks och ler vänligt mot mig.

För en gångs skull lyckas jag samla mig och besvara hans leende. Det känns bra i magen. Som att den taggiga oron bäddas in i mjuk bomull.

Oskar kommer gåendes mot oss från logerna. Han sätter sig glatt mitt emot och så är konversationen igång. Det vill säga mellan de tre. Jag kan inte riktigt prata. Inte nu. Allt jag tänker på är framträdandet.

Tänk om jag får scenskräck när jag ska ut? Visst agerade de andra deltagarna och några från produktionsledningen publik på genrepet, men nu är det fullsatt OCH live. Det lugnar inte om man säger så.

Min mobil burrar till i bakfickan. Det är från Ida. "Lycka till idag finis! Kommer heja och rösta på dig!❤️"

Jag ler tacksamt. Okej, då har vi en röst garanterad. Nej, men seriöst vem skulle rösta på mig? De andra deltagarna har publiken fått följa från första auditiondagen till nu, och plötsligt ska jag komma in som grädde på moset och uppträda som om publiken visste allt om min idolresa också.

"10 minuter till sändning!"

Hela gänget börjar röra på sig. Snart sitter vi inte längre backstage. Det känns fruktansvärt läskigt.

Andas Sabina, andas.

"5 minuter, gör er klara!"

Okej lycka till Sabina, ut och kör järnet. Det är nu det gäller!

---------------------------------------------

"Nästa att gå vidare är..."

Sabina. Sabina. Sabina.

"REBECKA!"

Publiken jublar och vi andra i gänget applåderar. Minst lika glada för dem som går vidare, som nervösa över vår egna sits. Ingen går säker. En åker ut. För varje deltagare som får springa upp på scenen blir stämningen allt mer spänd och allt mer stressframkallande. Jag känner hur jag kallsvettas och måste hindra min impuls av att dra med handens baksida över pannan.

Alla ser vad du gör.

"Nästa person att gå vidare är..."

Hjälp!

"SABINA!"

Jag tror honom inte. Sa Per verkligen mitt namn? Jo. Det gjorde han.

Det är som att kastas in i en dimma och sedan rakt in i en vägg. Han sa Sabina. Han sa verkligen Sabina. Mitt hjärta svävar plötsligt på små moln och jag vill skrika, hoppa och jubla. Men gör inget av det. Istället sker allt som per automatik. Lös handhållning från närmaste deltagare och därefter rusa upp på scenen med publikens uppsträckta händer längs med den upphöjda gången.

Lättad kastar jag mig in bland de andra som också gått vidare och fångas genast upp av Oskars trygga famn. "Bra jobbat", viskar han i mitt öra och ser på mig med glittrande ögon och och ett leende som sträcker sig från det en örat till det andra.

Det sägs att man tar efter andras ansiktsuttryck och miner, så jag antar att även jag just nu står och ser lika lycklig ut. Det går inte att beskriva känslan. Överväldigad är den bästa liknelsen jag kan komma på.

Jag får kramar och lovord även från de andra deltagarna och kort därefter rusar nästa som gått vidare upp mot oss.

Jag ger också Nicole en bamsekram och vi båda börjar nästan gråta av glädje. Då ser jag att det endast står två deltagare kvar längst fram på den förlängda scengången. Jag biter mig i läppen och blir genast fruktansvärt nervös när jag ser att en av dem är Feliks.

Han måste gå vidare. Utan honom känns det plötsligt inte alls lika roligt. Spända står vi och inväntar svaret.

"Den sista att gå vidare till nästa veckas fredagsfinal är..."

Den klassiska trumvirveln flyger runt i mitt huvud. Jag blundar. Önskar. Hoppas.

"FELIKS!"

Jag kan inte hjälpa det. Tillsammans med Nicole och Oskar rusar jag fram genom deltagarmassan och möts av Feliks som springer mot oss. Hans ögon lyser och hela jag blir varm av att se honom så lycklig.

Han kastar sig i famnen på Nicole och Oskar, och underbar som han är så missar han inte mig heller. Vi står alla fyra i en jublande ring och bakom oss sluter de andra upp. Jag tror jag ska kvävas av allt hårt gruppkramande, men bryr mig inte.

Nu börjar äventyret på riktigt!

*

Hallojsan! Hoppas alla har haft en mysig dag utan läxor eller annan stress. Hösten är ju här så man kan lika gärna passa på att koppla av. Göra en kopp te (eller varför inte varmchoklad?😋), vira in sig i en filt och njuta. Det är vi värda efter ännu en skolvecka.

Nu tänkte jag dela med mig av något jag kommer att kalla Dagens Ordspråk:

"Du är modigare än du vet,
Starkare än du tror,
Och klokare än du förstår!"

-Nalle Puh-

Ses imorgon i nästa del!

Kram<3